Nu införs striktare regler för utlåning och finansövervakning. Syftet är att undvika framtida kriser. Men även centralbankernas roll i kreditbubblor måste diskuteras.
Förra veckan sänkte Riksbanken sin styrränta till rekordlåga 0,25 procent. Sverige befinner sig i ett exceptionellt tufft ekonomiskt läge.
Arbetslösheten stiger kraftigt och banker, hushåll och företag är beroende av billiga lån för att klara vardagen. Kortsiktigt kan därför sänkningen vara motiverad även om räntan kryper nära noll. Riksbankens möjligheter att ytterligare stimulera ekonomin med låga räntor försvinner i praktiken.
Lärdomarna från tidigare finanskriser säger att en åtstramande finans- och penningpolitik kan förvärra situationen i en lågkonjunktur. Banker som går omkull är också direkt skadligt för samhället. Betalningsväsendet hotas och besparingar går upp i rök.
Både i USA och i Europa diskuteras ivrigt hur finanshusen ska regleras för att framtida kreditbubblor ska kunna undvikas eller lindras.
Det är en nödvändig diskussion och i USA har president Obama redan lanserat ett nytt regelverk. Bankerna ska hålla sig med större buffertar av kapital och olika myndigheter för övervakning ska samarbeta bättre. Även EU är på gång med liknande förslag.
Lika viktigt är en diskussion om centralbankernas roll för att inte bidra till att nya kreditbubblor skapas. De flesta centralbanker har likt Riksbanken ett mål om att inflationen ska hållas på en låg nivå.
Men det strikta inflationsmålet riskerar att på lång sikt underbygga nya kreditbubblor. Det tar inte hänsyn till överhettningstendenser på tillgångsmarknaderna, i första hand fastigheter.
Om vi ska undvika liknande kriser som den vi nu genomlider går det inte att envist klamra sig fast vid en penningpolitik som fungerat halvdant. Inflationen har varit historiskt låg men ännu en bubbla har kunnat växa och brisera.
Därför har bland andra förre riksbankschefen Urban Bäckström föreslagit att Riksbanken får ett större mandat att väga in fler ekonomiska hotbilder inför räntesättningen.
Hit hör bland annat kraftiga prisstegringar på fastigheter.
Prisökningen på fastigheter som föranledde krisen skedde i första hand i USA, men samma tendens finns på den svenska bostadsmarknaden. Här hemma har priserna inte sjunkit nämnvärt trots den historiskt djupa lågkonjunkturen.
Fastighetsspekulation låg även bakom vår egen kris i början på 1990-talet. Förutom att underblåsa redan existerande eller kommande finansbubblor har lågräntepolitiken andra negativa konsekvenser. Sparare missgynnas medan låntagare premieras.
Signalen från samhällets sida blir att strävsamt sparande inte lönar sig. Enligt siffror från SCB fortsätter också utlåningstakten till svenska hushåll att öka, även fast tempot slagit av något.
Exakt hur ett reformerat inflationsmål ska se ut är svårt att säga. Att avgöra när en bubbla är en bubbla är ingen lätt uppgift. Här kan forskare och praktiker bidra med kunskap. Att studera psykologin bakom flockbeteende på marknaden är också ett relativt nytt område inom den ekonomiska vetenskapen.
Men att uppgivet rycka på axlarna och säga att konstruktionen av ett utvidgat inflationsmål är alltför svårt är ingen konstruktiv väg framåt.
Regeringen har visat på intellektuell öppenhet när den tillsattade ett Finanspolitiskt råd. Tiden är mogen för finansminister Anders Borg att ta ett liknande initiativ för att diskutera ett utvidgat inflationsmål.