En motsägelsefull rubrik kanske. Sverige är ju en del av Europa, alltså har alla svenskar varit i Europa, berömda såväl som glömda.
Ändå är denna rubrik sann på samma sätt som Göran Tunströms romantitel "Berömda män som varit i Sunne". Ty den rymmer en mental sanning, en upplevd sanning. Och den säger att Sverige må ligga i världsdelen Europa men ändå litet utanför.
Så långt tillbaka vi kan spåra inbyggarna i detta land har de rest till Europa - och människor därifrån hit. Det har förstås varit i krigiska ärenden. Det har varit för att lära, byta varor och tjänster, och för ren njutning. Den store tecknaren och amiralen Carl August Ehrensvärd kunde till exempel aldrig glömma Italien och det Europa som låg mellan hans skånska hemtrakt och detta förlovade land.
Ehrensvärd var en 1700-talsmänniska. Då hade just bildnings- och njutningsresandet kommit i gång i det allra översta svenska samhällsskiktet med Gustav III:s italienska resa som den mest berömda.
De som reste i handelns tjänst var möjligen de första Europaresenärerna. Tyvärr blev de sällan berömda, de lika litet som alla gesäller som genom århundraden vandrade ut, framför allt till det tyska riket, för att lära och snappa upp nya arbetsmetoder.
När det gäller bokliga studier och kulturutövare är det annorlunda. Redan på 1200-talet var Andreas And gäststudent vid Sorbonneuniversitetet i Paris. Sedan fortsatte det. Birgitta Birgersdotter for både på pilgrimsfärd till Santiago de Compostela och till Rom. Den svenska reformationens män, en Olaus Petri och en Laurentius Andreae, hade studerat vid tyska universitet.
På 1600-talet reste Erik Dahlbergh till Italien för att lära sig det senaste om fästningsbyggen. Och under den svenska vetenskapens storhetstid på 1700-talet stod ledande forskare i kontakt med kolleger runt om i Europa, det gällde Carl von Linné såväl som Anders Celsius och Jöns Jacob Berzelius.
Under 1800-talet reste män som A O Wallenberg och Lars Johan Hierta till Europa och fick impulser till nya företag. I dag följer dem tusentals studenter varje år som Erasmus- stipendiater eller på annat sätt. Trots den stora anglosaxiska dominansen är de många, de svenska studenterna vid tyska, spanska och franska högskolor. Liksom på de särskilda Europauniversitet som finns på kontinenten.
Blott barbariet en gång inhemskt var, skrev Esaias Tegnér, en av våra stora skalder som dock förblev hemma. Annars är strömmen tät av Europaresenärer bland författare, målare och andra konstskapare. Erik Gustaf Geijers och Fredrika Bremers idéer kommenterades i kontinentens tidningar och tidskrifter. August Strindberg skrev på franska.
Under 1900-talets första decennier vandrade Eyvind Johnson hungrig på Paris gator. Efter andra världskriget reste Stig Dagerman i Tyskland, Pär Rådström till Frankrike och Vilhelm Moberg slog sig för en tid ned i Schweiz. För dem som för så många andra var Europa en given vistelseplats, trådarna mellan vår och andra europeiska kulturer många och täta.
Börjar vi spåra "berömda svenskar som varit i Europa" ser vi inget slut. Nästan alla - vetenskapare såväl som konstskapare - hör dit. Och de som i likhet med Esaias Tegnér inte kroppsligen färdades i Europa gjorde det andligen. Deras referenser fanns i den europeiska kulturen.
De kunde som Carl Jonas Love Almqvist skriva om det svenska, om den svenska fattigdomens betydelse, om Sverige som blott svenska krusbär har, men det gällde ett Sverige som hörde till Europa, som var ett bland dess länder.
I fredags visade de 111 undertecknarna av Kultur-Sveriges ja-upprop att de följer i fädrens spår.
- Vi tycker olika i många politiska frågor, skrev de, men en sak tycker vi lika om: "Sveriges plats är med - inte utanför".