Spridningen av multiresistenta bakterier ökade under förra året. Den meningen lär svenska medier tvingas skriva om igen och igen många år framåt. Problemet är här för att stanna. Det kortsiktiga målet måste vara att minska accelerationen och därmed antalet allvarligt sjuka och dödsfall. På lång sikt kan världen hoppas på nya läkemedel. Och på att människor denna gång inte överkonsumerar dem så nya resistenser skapas.

För det är just denna utveckling som ligger bakom de delvis tråkiga siffrorna som Smittskyddsinstitutet och samverkansorganet för effektivare antibiotikaanvändning, Strama, presenterade i går. Trots att förskrivningen av antibiotika minskade inom öppenvården under 2009 ökade antalet insjuknade i multiresistenta bakterier.

Trots att användningen bland barn upp till sex år minskat rejält fick vart tredje barn minst en behandling under 2009. Mycket mindre än under rekordåren i mitten av 90-talet då varje barn i snitt genomgick 1,2 behandlingar per år.

Stora variationer mellan, men också inom, landstingen talar för att det fortfarande finns rejält med luft i systemet. Läkarna skriver helt enkelt fortfarande ut för mycket av den i hälsa mätt så dyrbara produkten. Och det framför allt i resursstarka områden med många välutbildade och välavlönade.

Detta är en paradox. För mot kraven och de egna förväntningarna på att maximera friskdagarna måste också vägas risken att det i stället blir tvärtom. Nu finns forskning som visar att individen kan utveckla motståndskraft av sin egen antibiotikaanvändning (DN 24/5). En enda kur kan leda till att man blir resistent uppemot ett år. Det i sin tur riskerar att leda till att man dör av en tämligen okomplicerad efterföljande infektion som i vanliga fall hade kunnat behandlas. Detta mardrömsscenario borde väga tungt mot frestelsen att behandla 10-åringens öroninflammation med antibiotika.

För att komma tillrätta med smitto­överföringen på sjukhus krävs mer än en stram antibiotikaanvändning. Här behövs utrymme mellan patienterna. Överbeläggningarna är inte bara ett arbetsmiljöproblem, utan utgör också en ökad risk för smittoöverföring och dålig vård. Utrymme kostar, men det gör sannerligen också resistenta bakterier. Ett utbrott av en enda stam av en resistent tarmbakterie 2007 sprids fortfarande tre år senare.

MRSA, i kvällstidningarna ofta kallad mördarbakterien, är den kanske mest välbekanta smittan. Strama visar att förekomsten ökat och att en tredjedel av dem som insjuknade 2009 blivit smittade utomlands. De svenska insatserna för att minska antibiotikaanvändningen är inte oviktiga, men hur väl vi än lyckas, så kvarstår problemet så länge resten av världen inte gör samma sak.

Och det gör den inte. I vissa länder har läkaren förutom sin praktik också ett litet apotek där han förstås vill sälja så bra som möjligt och då kryddas receptet gärna med ett slagkraftigt och brett verkande antibiotika. Här och där i världen finns andra system som också driver på förskrivningen. Vi behöver inte gå långt för att hitta exempel. Grekland, Belgien och Spanien säljer antibiotika utan recept, enligt Stramas Otto Cars. Och mot detta står EU maktlöst.

Just för att problemet är globalt måste lösningen också vara det. Strama gör ett förtjänstfullt arbete, men ett lands insatser räcker föga. Här skulle man vilja att Världshälsoorganisationen hade en strategi för att hjälpa fattiga och dåligt utvecklade länder att använda antibiotika på ett hållbart sätt. Och förstås att Europas länder åtminstone förmådde nå upp till något slags miniminivå.

DN 2/6 2010