Arbetsgivare som ska göra en nyrekrytering är sällan särskilt intresserade av de sökandes skolbetyg. De vet att det finns mycket annat som är viktigare.
Det vet också vuxna som firat jubileum med sina gamla klasskamrater. Visst händer det att de som var klassens ljus sedan gör en lysande karriär. Men minst lika vanligt är att de senare inte utmärkt sig särskilt mycket alls. Omvänt kan någon som haft slätstrukna betyg vinna spektakulär yrkesframgång.
Betygen är sällan livsavgörande. Fast för den elev som ville bli läkare och missade den åtråvärda högskoleplatsen med minsta möjliga marginal kan en tagg sitta kvar: Om min biologilärare bara hade gett mig det betyg jag förtjänade, så hade jag kommit in.
Den typen av fall talar för att betyg trots allt är viktiga. Läraren har makt över eleven, och den måste utövas på ett ansvarsfullt sätt.
Rapporten ”Likvärdig betygsättning i gymnasieskolan”, som Skolverket offentliggjorde i går, tyder på att betygsättningen ibland är svajig. Jämförelsen mellan elevernas betyg och deras resultat på de nationella proven visar nämligen att det finns svårförklarade skillnader.
I sig är det varken fel eller suspekt att lärarna ibland ger eleverna ett annat betyg än vad de skulle ha fått om man följt provresultatet. De nationella proven ska ge en referenspunkt, en möjlighet för lärarna att få en bild av hur deras egna elever presterar i jämförelse med andra i landet.
Däremot ska läraren inte slaviskt följa de nationella proven vid betygsättningen. Några elever kan ha haft en dålig dag. Andra kan under lektionerna ha visat upp kvaliteter som inte speglas på det nationella provet.
När det finns större systematiska skillnader kan man ändå misstänka att något inte står rätt till. Sätter vissa skolor, exempelvis friskolor, av konkurrensskäl alltför höga betyg?
Nej, enligt Skolverkets rapport finns inga systematiska skillnader mellan friskolor och kommunala skolor.
Inte heller tycks det finnas lokala kulturer. Att en skola i något ämne har satt systematiskt högre betyg än vad man skulle ha förväntat sig utifrån resultaten på de nationella proven innebär alltså inte att man finner samma mönster i andra ämnen.
Den banala sanningen kanske är att betyg sätts av människor och att människor begår misstag. Att tolka kursplaner och betygskriterier är inte lätt. Den som är osäker kan fråga sina kolleger. Men om flera lärare som undervisar i ett ämne påverkar varandra kan de allihopa hamna snett.
Om sådant sker är det viktigt att skolorna samarbetar mer och har en löpande diskussion om hur betyg ska sättas. Skolverket kan bidra genom att ta fram riktlinjer och exempel som skolorna kan använda.
Däremot vore det ett fatalt misstag att tvinga lärare att sätta betyg som ligger mycket nära resultaten på de nationella proven. Det vore ett sätt att skapa rättvisa på papperet. I praktiken skulle orättvisorna snarast öka, för vad är det som säger att ett enda provtillfälle ger sanningen om varje elevs kunskaper?
Bästa sättet att förhindra att felaktiga betyg får livsavgörande betydelse är att öppna fler vägar till högskolan. Högskoleprovet finns redan. Om det blev vanligare att högskolor använde antagningstester skulle betygen kunna avdramatiseras. Färre skulle behöva känna att en enda lärares felaktiga bedömning blev ett avgörande hinder.