Låt oss göra tankeexperimentet att en människa inte visste någonting om vad som hänt under de senaste åren eftersom hon för fem år sedan fallit i en mystisk törnrosasömn. Om hon vaknat upp i går och vid bädden funnit ett exemplar av Dagens Nyheter hade hon på första sidan fått se en stor bild av ett bekant ansikte: Berlusconi. Ledarsidans artikel om Irans planer på kärnvapen hade också bidragit till känslan att mycket nog trots allt var sig likt.
Två sidor längre in i tidningen hade DN Debatt gett en bekräftelse på att Sveriges utrikesminister fortfarande heter Carl Bildt. Låt oss anta att vår stackars Törnrosa var politiskt intresserad och gärna ville få reda på hur utvecklingen varit i Afghanistan. Vad hade hon då fått lära sig?
Först hade hon nog blivit sorgsen över att kriget fortfarande pågick. Men när hon väl smält den nyheten hade hon nog känt glädje. Det som Bildt hade att berätta tydde ju på en avgörande vändning till det bättre.
Nyheten var att svenska trupper skulle börja åka hem 2012 och att den stridande insatsen skulle avslutas sommaren 2014. Initiativet till att afghanska styrkor ska ta över säkerhetsansvaret hade enligt Bildt kommit från president Karzai vid den internationella konferensen i Kabul i juli 2010. För oss som var där var det naturligt att fullt ut ansluta oss till den målsättningen, skrev Bildt.
Alla som inte sovit de senaste fem åren vet däremot att Bildts artikel är förljugen. Det är inte på grund av ett förbättrat säkerhetsläge i Afghanistan som Sverige och andra länder börjar ta hem sina militära styrkor. Lika lite sker det av respekt för ett annat lands statschef.
Säkerhetsläget har försämrats och försöken att bygga upp en fungerade statsapparat har gett klent resultat. President Karzai har inte bara varit en lynnig och oberäknelig samarbetspartner. Genom valfusk och korruption har han visat sig vara en del av landets problem snarare än av lösningen.
En utrikesminister kan inte i alla lägen säga vad han tycker eller ge en helt osminkad bild av läget. I Afghanistanpolitiken företräder Carl Bildt inte bara en koalitionsregering utan måste också ta hänsyn till de två oppositionspartier som regeringen sökt stöd hos.
Den svenska linje som sex av riksdagens partier nu står bakom påminner mer om Miljöpartiets tidigare hållning än om den politik som regeringen drev fram till förra hösten. Tyngdpunken förflyttas successivt från militära insatser till civilt stöd.
Kanske hade Bildt agerat annorlunda om han ensam fått utforma den svenska linjen. Men även om han tvingats kompromissa och inte i alla delar är entusiastisk över resultatet, så hade det varken varit nödvändigt att hyckla eller att vilseleda läsarna.
Bildt hade kunnat hylla de insatser som gjorts av svenskar som deltagit i den internationella säkerhetsstyrkan (Isaf). Han hade kunnat påminna om varför Sverige deltog, och han hade kunnat utveckla argumenten för varför militära insatser är en viktig del av vårt internationella engagemang.
Men eftersom det som nu faktiskt sker är att svensk trupp tas hem trots att säkerhetsläget i Afghanistan försämrats, krävs en begriplig motivering. Nyckelperson bakom trupptillbakadragandet finns utanför vårt lands gränser. Men det är inte Karzai utan Obama.
Om Carl Bildt inte delar den amerikanske presidentens bedömning att detta krig inte kan vinnas och att kostnaderna för det har blivit för stora, så hade han kunnat sätta in den svenska politiken i det internationella perspektivet. Han hade kunnat understryka att insatsen har varit gemensam. Nu när såväl USA som de stora länderna i Europa lägger om sin Afghanistanpolitik måste även Sverige söka en ny roll.
Det hade varit sant och begripligt. I stället bjöds alltså läsarna på den formalistiska halvsanningen att Sverige tar hem sin militära styrka för att tillmötesgå en begäran från Afghanistans president.
Både väljarna och de svenskar som riskerar livet i Afghanistan har rätt att bemötas med större respekt än så av landets utrikesminister.