Några kommuner får ta på sig en orimligt stor del av ansvaret för migrationen. Att dra in den rätt symboliska dagpengen leder emellertid knappast till att de asylsökande flyttar.
I måndags höll Södertälje kommun presskonferens för fem särskilt inbjudna journalister från Israel, Jordanien, Libanon och Egypten. Budskapet var att det redan finns 2 000 hemlösa asylsökande och flyktingar i Södertälje. De far illa, inte minst barnen. Så berätta för flyktingar från Mellanöstern att de inte ska komma till Södertälje, även om de har släktingar där.
Kanske kan det leda till att några färre kommer, kanske inte. Men eftersom det uppenbarligen, och knappast oväntat, är helt andra faktorer än flyktingpolitiken som avgör var människor vill bosätta sig kan väl en presskonferens vara lika bra som något annat.
I den svenska debatten har regelverket för asylsökandes rätt till eget boende, ebo, kommit att spela en orimligt stor roll. Den statliga asylmottagningsutredningen har kommit fram till att man inte lagenligt kan tvinga eller förbjuda en asylsökande att bosätta sig i en viss kommun. I stället ska den som inte följer migrationsmyndigheternas bostadsanvisning utsättas för ekonomisk sanktion.
En moderat arbetsgrupp med statsrådet Billström i spetsen har föreslagit ett liknande system. Bidraget ska reduceras eller slopas helt för dem som bosätter sig i ”fel” kommun.
Men vad är det då för sanktioner man talar om? Jo, dagersättningen på 71 kronor om dagen kan halveras eller dras in.
Den asylsökande ställs alltså inför valet att bosätta sig hos sina släktingar i Södertälje, där man är välkommen och känner trygghet, eller att ta emot 71 kronor om dagen för att flytta till en för honom eller henne okänd ort i det nya landet, 100 mil från vänner och släktingar.
Både asylutredningen och moderaterna föreslår rent av en avtrappning av bidraget. Om man bara bosätter sig lite fel ska man få behålla några tior.
Det är svårt att förstå att någon kan tro att en sådan ”sanktion” skulle vara meningsfull.
I en artikel i Dagens Samhälle på torsdagen markerade de ledande socialdemokraterna i de fem största flyktingkommunerna att de vidhåller sin uppfattning: Eget boende kan inte tillåtas, eftersom det leder till så stora skador för många individer. De asylsökande ska därför genom ”ett personligt avtal” tvingas bosätta sig i de kommuner som myndigheterna anvisar.
Det är väl inte helt glasklart vad ett ”personligt avtal” skulle kunna leda till, men även här skulle det rimligen bli fråga om någon form av sanktioner om den asylsökande inte följer avtalet.
Självklart måste Södertälje och andra kommuner med en mycket hög flyktinginvandring få hjälp. Men att tro att man kan köpa sig fri från strukturproblemen för 71 kronor om dagen är fåfängt.
Till bilden hör också att inte bara internationella erfarenheter utan också aktuell svensk forskning visar att en invandrare som bosätter sig i ett kluster av landsmän etablerar sig snabbare, ekonomiskt och socialt, än den som inte får tillgång ett sådant nätverk.
När Sverige nu på nytt tillåter arbetskraftsinvandring vore det kanske läge att också återgå till en mindre rigid syn på migrationen i övrigt. Grundhållningen att en asylsökande ska betraktas som ett kommande avvisningsfall tills motsatsen bevisats har inte lett till någon framgång i migrationspolitiken. Det vore ett intressant experiment att i stället utgå från att den asylsökande är en ny resurs som omedelbart ska ges bästa möjliga förutsättningar för att arbeta och göra rätt för sig.