En framgångsrik skola förtjänar stolta lärare. Låga löner stärker inte självkänslan.
Svenska lärare har bland de lägsta lönerna i Västeuropa. Det visar en undersökning från den schweiziska storbanken USB enligt Lärarnas tidning.
En grundskolelärare i Stockholm med tio års erfarenhet tjänar omkring 25.000 kronor i månaden. I Genève har en lärare i motsvarande position dubbelt så hög inkomst, 49.300 kronor. I Tyskland, Storbritannien, Holland och Danmark ligger nivån mellan tio och femton tusen kronor över den svenska. Av tio undersökta länder är det bara i Grekland som lärarna tjänar mindre (24.000 kronor).
Delvis beror detta på att Sverige generellt sett har låga löner och små löneskillnader. Också svenska civilingenjörer och busschaufförer tjänar mindre än sina europeiska kolleger, medan byggnadsarbetare ligger bättre till.
Trots detta är lönegapet mellan lärare och civilingenjörer större i Sverige än i de flesta jämförbara länder utanför Norden. I London, Berlin, Amsterdam och Genève är dessa två yrkesgrupper nästan jämförbara, medan det skiljer nästan tiotusen kronor i lön mellan dem i Stockholm.
Pengar är inte allt. I Finland har läraryrket hög status och attraherar begåvade studenter trots att lönen är låg i ett europeiskt perspektiv – även om den ligger 4.000 kronor över den svenska nivån.
Men i Sverige finns inga sådana kulturella kompensationer för den låga materiella ersättningen. Tvärtom tycks läraryrket ofta betraktas som en form av servicearbete. Läraren, tycks många mena, ska hålla reda på barnens tillhörigheter, samordna föräldrar som är osams och sätta ihop särskilda studieprogram för långa utlandssemestrar utanför de ordinarie loven.
De låga lärarlönerna innebär att Sverige har relativt låga kostnader för undervisning. Genomsnittet för hur stor del av grundskolans kostnad som går till undervisning är 63,6 procent i OECD-länderna. Men i Sverige är motsvarande siffra bara 50,1 procent. Resten går framför allt till lokaler och övrig personal i skolan.
Det innebär att vi har en lågbudgetskola i Sverige trots att vi lägger stora resurser på utbildningssystemet. Vi köper billig undervisning av lärare med kort utbildning och lägger relativt mycket pengar på lokaler och andra personalkategorier i skolan.
Det finns ingen enkel lösning på problemet. Sjuksköterskornas långa kamp visar hur svårt det är för en grupp att höja sitt relativa löneläge, trots ett starkt stöd från allmänheten. Dessutom är det inget självändamål att höja lärarlönerna, det måste resultera i högre undervisningskvalitet.
En viktig förändring har redan påbörjats, nämligen en översyn av den misslyckade lärarutbildningsreformen år 2001. Om lärarutbildningen rycks upp kommer den att bli mer attraktiv för duktiga studenter och i längden skapa den professionella självkänsla som inger respekt hos allmänheten och stärker positionerna i löneförhandlingar.
Lönerna måste också bli än mer individualiserade. Det finns en rädsla bland lärare för att rektorer och skolledning kommer att få en alltför stor makt genom kontroll av löneinstrumentet. Men det bästa sättet att lyfta hela kåren är att övervinna denna misstro.
Lika viktigt är att den nationella styrningen av skolan förbättras. En del av problemet är att mycket av de resurser som tilldelas skolorna rinner ut i kommunal byråkrati utan tydlig effekt på skolresultaten. Mer pengar måste gå till undervisning och lärare, mindre pengar till andra verksamheter.
DN 6/3 2010