Sverige skickar pengar till stater som kränker grundläggande mänskliga rättigheter. Det är dags att ifrågasätta flödet.
Som västerlänning är det plågsamt att läsa den ugandiska parlamentarikern Hon David Bahatis lagförslag ”The Anti Homosexuality Bill, 2009”. Formuleringarna är fjärran det mesta som handlar om människors lika värde. En hel del andra avgörande, mer eller mindre universella principer slaktas glatt på vägen: rätten till liv, rätten till personlig integritet, yttrandefrihet, pressfrihet, konstnärlig frihet, skyldigheten att följa ingångna internationella avtal.
Livstid eller till och med dödsstraff för ”grova” homosexuella handlingar. Förbud med i runda slängar sju års fängelse för alla aktiviteter som kan tänkas uppmuntra eller legitimera homosexualitet. Det innefattar att hyra ut lokaler eller ge ekonomiska bidrag till frivilligorganisationer som arbetar med ”fel” frågor. Alla internationella avtal, protokoll, deklarationer och konventioner som strider mot andan i denna antihomosexualitetslag skall annulleras och inga nya som hotar samma anda ska ingås.
Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Hbt-organisationer, Amnesty International, Human Rights Watch och många fler är på krigsstigen. Det är biståndsgivarna också. Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson sa i Ekots lördagsintervju (28/11) att biståndssamarbetet var i fara och att hon hoppats och trott att Sverige och Uganda efter den långa tiden av bistånd ”skulle börja dela gemensamma värderingar”.
Det är lätt att förstå den svenska upprördheten. Och det är rimligt att fundera över det lämpliga i att subventionera den utveckling som nu – om lagförslaget går igenom – lurar runt hörnet.
Men det finns någonting i biståndsministerns formulering som sätter problemet med bistånd i blixtbelysning. Att Sverige och Uganda skulle börja ”dela gemensamma värderingar” är självfallet inget mål. Gunilla Carlsson är inte det minsta intresserad av att Sverige ska börja närma sig Uganda i synen på homosexuellas rättigheter. Vad hon egentligen säger är att Uganda ska närma sig Sverige. I detta liksom i allt annat.
Det är den ena sidan, den andra är att det finns – eller borde finnas – en uppsättning grundläggande universella mänskliga rättigheter som står över kultur, tradition och religion. Som till exempel rätten till liv. Dödsstraff för homosexualitet är således en sak, attityder eller till och med kriminalisering av homosexualitet en annan. Det är inte så värst länge sedan homosexualitet var förbjudet också i Sverige. Ännu kortare tid sedan homosexuella betraktades som psykiskt sjuka. Hur kan vi kräva att andra länder ska hoppa över de utvecklingsstadier som alla andra moderna länder gått igenom?
Uganda är inte Sverige. Det är ett extremt kristet land där många hör hemma i samma kyrkliga sfär som George W Bush. Det betyder nej till minsta hångel före äktenskapet, nej till aborter och nej till homosexualitet. Om detta kan liberala svenskar tycka vad som helst, men frågan är – kan inte ugandierna också det?
Gunilla Carlsson har mellan raderna sagt att Ugandas skärpta syn på homosexualitet äventyrar fortsatt svenskt bistånd. Det ugandiska svaret är mer tydligt: gör vad ni vill med biståndet – vi gör vad vi vill politiskt.
Inte för att förringa den politiska förändring som måhända väntar, men om regeringen tycker den är så illavarslande att den funderar på att dra in biståndet – måste man fråga sig hur regeringen stått ut med allt som varit: det långa inbördeskriget i norr, att flickor blivit hållna som sexslavar, att presidenten fängslat sin utmanare i valet, för att nu bara nämna något av allt det som utmanat frihet och utveckling i Uganda.
Den hållning som biståndsministern nu demonstrerar är måhända politiskt korrekt. Men sett ur ett mänskligt och demokratiskt perspektiv borde biståndsministern reagerat långt tidigare.
DN 13/12 2009