Moderaternas flytt mot mitten öppnar för de övriga allianspartierna att driva en mer allmänborgerlig politik. Det behövs.
Inom alliansen börjar det blir trångt till höger om Moderaterna. Kristdemokraternas sommarflirt med ”verklighetens folk” skulle profilera partiet som mindre förbudsinriktat. Mer frihet till individen och familjen, löd retoriken. Centern har krävt lägre skatter och en moderniserad arbetsrätt.
Folkpartiets landsmöte, som avslutades på söndagen, följde i stort partiledaren Jan Björklunds önskemål om ”en mer borgerlig politik” (Tidningen Nu 12/11). Lägre skatter, en flexiblare arbetsrätt och nej till en tredelad föräldraförsäkring. Det sistnämnda drevs hårt av riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson, men redan före landsmötet var de flesta ombuden skeptiska. Till och med styrelsen i Liberala kvinnor var splittrad.
Partiet hade gärna kunnat gå längre i frågan om arbetsrätten, men det hade spätt på motsättningarna inom alliansen. Nu ökar sannolikheten något att få med de skeptiska Moderaterna på båten vid en borgerlig valseger.
Efter en het debatt avvisade landsmötet med knapp marginal förslaget om obligatorisk medborgarkurs för invandrare. En sådan kurs hade inte varit någon orimlighet (det finns redan i flera andra länder). Men debatten om den är i sig ett bevis på en integrationspolitik som misslyckats i flera decennier, där arbetsmarknadens oförmåga att skapa jobb är boven i dramat.
Den nya lagen om arbetskraftsinvandring, som drevs igenom tillsammans med Miljöpartiet, visade dock att regeringen förstått att jobb och integration hänger ihop.
Men om arbetsmarknaden verkligen ska förmå att fånga upp alla jobbsökande krävs också det som Folkpartiet, likt Centern, föreslår i övrigt: lägre skatter, både på arbete och kapital, liksom en arbetsrätt som sätter kompetens framför antal år på arbetsplatsen.
Den andra sidan av arbetslöshetens mynt är att få arbetsgivare vågar anställa. En lägre beskattning av företagande i kombination med regler som underlättar för arbetsgivaren att själv bestämma vilka som ska ingå i personalen skulle skapa förutsättningar för en mer dynamisk arbetsmarknad. De lärlinganställningar som partiet föreslår skulle också underlätta för unga att få fotfäste på arbetsmarknaden.
Det är helt klart att FP inte nöjer sig som skolpolitisk falang till Moderaterna. Den breda allmänborgerliga inriktningen lär i första hand inte locka väljare från Socialdemokraterna. Däremot borde partiet ha en god chans att dra till sig de väljare som tycker att Moderaterna gått alltför långt i sin anpassning till S. Om de liberala storstadsväljarna väljer Björklund eller Miljöpartiets Maria Wetterstrand i valet 2010 återstår att se. MP är tydligare i sitt motstånd till övervakningssamhället men dess samarbete med Vänstern talar för Björklund.
Utspelet om fler kärnkraftsreaktorer retar upp allianskollegerna i Centern, som efter mycket vånda gick med på att hejda avvecklingen. Med fler kärnkraftverk skulle Sverige kunna bli en exportör av fossilfri energi. Det vore både klimat- och jobbsmart.
Som partiledare har Jan Björklund blivit kritiserad för att driva en alltför hård linje. Förslagen om att äldre ska kunna bo nära varandra på ålderns höst, lagstadgad rätt till stöd för elever med svårigheter, samt gratis akutvård till papperslösa är sätt att möta kritiken. Men de upprepade kraven på tester för invandrare, mer kameraövervakning och längre tidsbestämda fängelsestraff gör att kravstämpeln blir svår att gnugga bort.
Att Folkpartiet profilerar sig som mer än ett skolparti bådar gott. Än finns det gott om utrymme för tydliga borgerliga alternativ i svensk poltik.