Medan Juholt älskade tillspetsad retorik som ofta tycktes skapad i stunden, tar Löfven god tid på sig och bygger helst sina svar på kunskap som han säkert behärskar.
För alla som drabbats av åksjuka under färden med den tidigare S-ledaren var det en lättnad att få lyssna på efterträdaren, först i ”Agenda” på söndagskvällen och dagen därpå i ”P1-morgon”.
Sans och förnuft! Har man varit utsatt för motsatsen inser man värdet av sådant. Fast riktigt så här kommer det inte att fortsatta. Detta är Löfvens politiska smekmånad. Partiet är lättat över att äntligen har fått lite stadga. Samtidigt är medierna nyfiket intresserade, som de brukar vara inför allt nytt.
Det svåra kommer först när den politiska vardagen börjar, när vägval måste göras som alla inte gillar. Hur väl den nya partiledaren än valde sina ord i ”Agenda” och ”P1-morgon” kunde man redan här ana vad som ligger framför honom.
Den tidigare Metallordföranden är känd för sin positiva inställning till kärnkraft. När han vid tillträdet som partiordförande fick frågor om kärnkraften svarade han enligt partiets och LO:s gemensamma formel: Kärnkraften ska avvecklas men utan att det äventyrar jobben och välfärden.
Det är ett svar vars hela poäng är att det inte är något riktigt svar. Sådana formuleringar snickras ihop av människor som inte är överens men som hellre lever med sin oenighet än driver saken fram till en brytning. Med dunkla formuleringar köper man sig tid – och skjuter problemen på framtiden.
Så länge den nye ordföranden bara hänvisar till kongressbeslutet är han på trygg mark. Men vad har han för avsikter när han nu säger att han vill samtala med regeringen om energipolitiken?
Kanske menar han helt enkelt det han säger. Med sin fackliga bakgrund tycker han att det är på detta vis man bör hantera gemensamma problem: Man sätter sig ned och samtalar för att se om det går att hitta någon grund för en lösning som båda parter kan medverka till.
Det är en hedervärd utgångspunkt. Talar man inte med varandra kommer man garanterat inte att nå några gemensamma lösningar. Så varför inte försöka.
Det verkar vara så även Kristdemokraterna och Folkpartiet nu resonerar. Osäkerheten om vad som skulle hända inom energipolitiken efter ett regeringsskifte hämmar investeringsviljan. Då har regeringen ett ansvar för att åtminstone tala med Socialdemokraterna och undersöka möjligheterna till en blocköverskridande överenskommelse.
Statsminister Reinfeldt har förhållit sig mer skeptisk. I torsdags förklarade han i Ekot att han inte förstår meningen med samtal om inte Socialdemokraterna först tydligt markerar att de liksom regeringen är beredda att öppna för ny kärnkraft.
Det var onödigt snorkigt. Även om statsministern själv inte tror att det finns förutsättningar för någon blocköverskridande energiöverenskommelse, vore det bättre att syna oppositionsledaren än att bara avvisa honom.
Så länge regeringen säger nej är frågan enkel för Löfven. Men vad händer om han möter en öppen och konstruktiv motpart? Konsensussträvan är en hållning som kan genomsyra en politikers agerande. Men det går inte att nå samförstånd hela tiden eller med alla på en gång.
Skulle den tidigare Metallbasen medverka till en bred energipolitisk kompromiss som håller öppet för investeringar i nya kärnkraftsreaktorer så skulle han på ett nationellt plan kunna beskrivas som en konsensuspolitiker. Men han skulle samtidigt utmana stora delar av sitt parti och reta gallfeber på miljöpartister och vänsterpartister.
För att ta ett sådant steg krävs inte bara lågmäld förnuftighet utan fräckhet och viss brutalitet. De som inte håller med måste överraskas och ställas inför fullbordat faktum.
Sahlin löpte inte linan fullt ut när hon ville etablera ett fast tvåpartisamarbete med Miljöpartiet. Hon vek sig inför den interna proteststormen – och ser i efterhand detta som sitt avgörande misstag.