I Sverige har vi länge trott att korruption är något som finns utomlands. Sofia Arkelsten framstår inte som en typisk mutkolv – däremot som en representant för denna naivitet.
Öppenhet är en grundbult i allt arbete mot korruption. Där det går att på förhand se vilka bindningar olika aktörer har och i efterhand kontrollera vad de har gjort minskar riskerna för korruption kraftigt.
På just denna punkt är Sofia Arkelsten vit som snö. Hon har aldrig gjort någon hemlighet av att hon åkt på en resa till Sydfrankrike som betalats av Shell eller att hon under flera dagar disponerat en lyxig BMW.
Hon har glatt bloggat om sina förehavanden och verkat fullständigt övertygad om att hon uppträtt just så som man kan förvänta sig att en folkvald ska uppträda: Hon har aktivt sökt kunskap och tagit de tillfällen som givits att bredda sitt kunnande inom miljö- och klimatfrågor där hon varit sitt partis talesperson.
Sofia Arkelsten har inte uppträtt som någon ljusskygg mutkolv – och någon sådan är hon inte heller. Ingenting tyder på att hon sett ett moraliskt problem och ändå valt att överträda gränsen. Det som gör hennes agerande djupt problematiskt är blindheten, att hon entusiastiskt stegat in i en av korruptionens gråzoner utan att ens reflektera över att det är där hon hamnat.
Mycket av debatten har hittills handlat om vem som betalat. Rättsligt sett är det nyckelfrågan. Det ligger i själva definitionen av korruption att någon ger något för att på ett otillbörligt sätt påverka en annan person.
Men relationen mellan politiker och dem som försöker påverka politiker har fler aspekter. Om ett storföretag som Shell bjuder in politiker har de ett syfte. Det kan ibland vara att öppet argumentera för ett projekt som de har ekonomiska intressen i. Sådana kontakter kan vara fullt rimliga att ha. Politikern orienteras i en aktuell fråga. Vilket syfte bolaget har är uppenbart och rollfördelningen är tydlig.
Internationella storföretag har dock resurser att också arbeta mer långsiktigt. De kan arrangera aktiviteter som mer handlar om att knyta kontakter och stärka varumärket än att påverka enskilda beslut.
Det var uppenbarligen av den arten resan till Sydfrankrike var. Det var inte någon typisk studieresa med besök vid forskningsinstitutioner eller industrianläggningar. Shell Eco-marathon är ett årligt evenemang dit studenter inbjuds att tävla om vem som kan designa, bygga och sedan själva köra det mest energisnåla fordonet. Det är en rolig idé. Men den har mindre med framtida lösningar att göra än med varumärkesbyggande.
Svaret på vad som är lämpligt och försvarbart avgörs inte bara av vem som betalar utan också av resans karaktär och vad arrangören har att vinna på politikerns deltagande. Av motsvarande skäl borde Sofia Arkelsten ha stannat upp ett ögonblick och ställt sig kontrollfrågan varför BMW erbjöd henne att under några dagar disponera den exklusiva vätgasdrivna experimentbilen Hydrogen 7.
Det behöver i sig inte vara fel att en politiker med inriktning på energifrågor provkör en vätgasbil. Men i och med att hon tackade ja till att använda den under flera dagar och bilen har ett lyxigt utförande fick provkörandet också karaktär av förmån. Kopplingen till företaget blev starkare och dess möjligheter att använda hennes namn i marknadsföringssyfte större.
Så länge arrangemang har ett innehåll som ger dem tydlig karaktär av utbildning eller studiebesök kan det vara försvarbart att låta sig bjudas. Men riksdagsledamöter som tackar ja måste vara medvetna om korruptionsaspekterna. Även seriösa resor kan ha inslag eller delar som kommer korruptionen nära.
Att inte se de riskerna är naivt – och i de politiska roller som Sofia Arkelsten haft närmast att beteckna som tjänstefel.