Huvudledare

Blockpolitikens fånge

Foto: ROGER TURESSON

Segerns stund brukar inte säga så mycket om en politiker. Ingenting är så lätt som att vara en vinnare. Man tackar och kan njuta av stunden.

Intressantare är hur politiker bär nederlag – eller segrar som knappt är några segrar. För fyra år sedan framträdde på valnatten en dämpad Fredrik Reinfeldt. Trots att hans parti nått sitt bästa resultat någonsin och trots att hans allians hämtat in ett rekordstort underläge ville han inte fira. I stället betonade han att de borgerliga inte nått ända fram. Utan egen majoritet och med Sverigedemokraterna i riksdagen skulle det bli svårt att regera med kraft.

Reinfeldts reaktion framstod då som överdrivet dyster. Utsikterna att regera i minoritet såg trots allt relativt goda ut. Med facit i hand vet vi att uppgiften var möjlig – men också att Reinfeldts farhågor besannades. Nederlagen i riksdagen blev inte så många. Däremot skrämdes regeringen till passivitet. Den avstod hellre från att lägga fram förslag än tog risken att röstas ned.

Den utmaning som Stefan Löfven står inför är oerhört mycket svårare än den som Reinfeldt har haft under de senaste fyra åren. Ändå höll S-ledaren ett traditionellt segertal. Han låtsades som om svenska folket hade gett honom ett tydligt förändringsmandat och målade precis som under valkampanjen sina politiska motståndares insatser i mörka färger: ”Det är något som håller på att gå sönder. I kväll har Sverige svarat att nu behövs det en förändring, vi behöver en annan inriktning.”

Sanningen är att Löfven, liksom Reinfeldt fyra år tidigare, inte nådde sitt mål. Det var inte bara det att de rödgröna missade den eftersträvade majoriteten i riksdagen. Inte ens andrahandsmålet nåddes, alltså ett läge där Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet skulle vara större än de fyra borgerliga partierna tillsammans.

Med stöd även från Vänsterpartiet samlar Löfven fler röster än alliansen. Men i alla frågor där Sverigedemokraterna ligger närmare de borgerliga skulle regeringen hotas av nederlag i riksdagen.

Löfven riskerar att inte ens få igenom sin budget. I så fall står landet inför en regeringskris redan innan året är slut.

Före valet talade Stefan Löfven om vikten av samarbete. Han beskrev blockpolitik som ”fördummande”. En hand fanns utsträckt för alla som ville landets bästa.

Vid måndagens presskonferens återkom Löfven till den utsträckta handen. Men de besked han faktiskt gav pekade i en annan riktning. Miljöpartiet var som väntat det parti han skulle kontakta först. Därefter nämnde han Vänsterpartiet. Tillsammans skulle dessa partier ge den parlamentariska ”bottenplattan”. Senare under dagen kom klargörandet att V inte ska ingå i regeringen.

Före valet gav det Löfven trovärdighet att kunna peka på Miljöpartiet när regeringsfrågan kom på tal. Med det valutslag som vi faktiskt fick har styrkan förvandlats till svaghet.

En ren S-regering vore med ett stöd på 31 procent en smal regering. Men den skulle med mod och fingerfärdighet kunna uppträda som vågmästare. Åt höger skulle den kunna söka stöd från Moderaterna på områden där partierna traditionellt stått varandra nära.

I andra frågor skulle den kunna försöka vinna stöd hos MP och flera mindre borgerliga partier. Den tredje vägen skulle vara att göra upp åt vänster och chansa på att SD inte fäller regeringen genom att rösta på ett borgerligt motförslag.

Det skulle inte bli någon dans på rosor. Men möjligheten att överleva parlamentariskt och samtidigt också få något uträttat skulle bli betydligt större än för en S–MP-regering. En sådan skulle ju vara fånge i den ”fördummande” blockpolitiken och ständigt leva i skuggan av hotet att få sin politik fälld i riksdagen.

En enpartiregering uteslöts dock av Löven vid gårdagens presskonferens. ”En socialdemokratiskt ledd regering” betyder en där flera partier ingår, förklarade han.

De gröna skulle naturligtvis reagera med ett ramaskri om Löfven snuvar dem på de ministerposter de räknat med. Men en S-ledare som visade seriöst intresse för samarbete med borgerliga partier skulle kanske kunna få ett eller flera av dessa att släppa fram en ren S-regering.

Ett sådant steg vore mycket lättare att ta för C och FP än att lova stöd åt en regering som de själva inte ingår i. En socialdemokratisk enpartiregering skulle inte bara ha större chans att överleva än en S–MP-regering. Den skulle också i sak hamna närmare politikens mittfält.