Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Blunda inte för Iran

Nordkoreas besynnerliga provokationer och hot om atomkrig stjäl för närvarande världens uppmärksamhet. Mer i skymundan återupptogs på fredagen i Kazakstan de internationella samtalen med Iran om landets skumma kärnteknikprogram.

FN:s fem permanenta säkerhetsrådsmedlemmar plus Tyskland, det så kallade P5+1, ställde vid det förra mötet i februari en rad krav. Bland annat måste Iran stoppa urananrikningen i den underjordiska anläggningen Fordow. Vissa av de sanktioner som FN, USA och EU infört, och som pressar den iranska ekonomin allt hårdare, skulle i gengäld mildras.

Men delegationen från Teheran hade inte med sig något riktigt svar till förhandlingarna. Precis som de senaste tio åren tycks huvudtaktiken vara förhalning.

Iran har alltid hävdat att det bara finns fredliga syften och ingen ambition att skaffa kärnvapen. Den information FN-organet IAEA samlat säger något annat. Starka indicier tyder på att Iran har testat hur kärnladdningar kan detoneras och anpassas till missiler som kan bära dem.

Och i stället för att följa FN:s resolutioner om att avbryta anrikningen av uran har Iran kraftigt ökat produktionen och höjt anrikningsnivån närmare den som krävs för kärnvapen. Så sent som i februari avslöjades ett storskaligt försök att köpa magneter för de avancerade centrifuger som används vid processen.

Det är inte säkert att Iran faktiskt beslutat sig för att bygga kärnvapen. Men dess vägran att släppa in FN:s inspektörer talar för att det finns mycket att dölja som IAEA ännu inte känner till.

Förhoppningarna på mötet i Kazakstan är ytterst begränsade. I grunden vill Iran att allt får en annan ordning: först ska landets obegränsade rätt att anrika uran och utveckla civil kärnteknik erkännas, och förstås sanktionerna upphävas. Därefter samtal, oklart om vad. Men att tillåta urananrikning skulle både frikänna Iran från brotten mot FN-resolutionerna och ge ett lagligt skydd mot insyn.

Läget kompliceras av det iranska presidentvalet den 14 juni. Den avgående Mahmoud Ahmadinejad försöker med alla medel få en nära medarbetare som efterträdare, vilket bittert bekämpas av en än mer konservativ koalition inom den teokratiska regimen. Den verklige ledaren, ayatolla Ali Khamenei, har alltid sista ordet men måste balansera intressen för att undvika missnöje.

Ingen vet om Irans förhandlingsvilja påverkas av hur striden utfaller, men före valet lär inga eftergifter vara aktuella. Flera faktorer driver hur som helst frågan mot ett avgörande. Iran närmar sig förmågan att skaffa kärnvapen; USA:s president Barack Obama sa nyligen att det kan ske om ett år. Det skapar stor oro i Israel, som ayatollorna lovat utplåna. Samtidigt biter trots allt sanktionerna hårt.

Brännmärkning av USA och andra fiender förenar Iran och Nordkorea, även om Kim Jong Un står i en viss särklass. Enligt västliga underrättelsetjänster har de båda länderna också ett samarbete och utbyte av observatörer i kärnvapen- och missilbranschen. Och båda föder tankar i grannskapet om huruvida dagens säkerhetsåtgärder är tillräckliga.

Japan och Sydkorea kan luta sig mot sin allierade USA och har råd att bygga missilförsvar. Men de ligger där de ligger, med oberäkneliga nordkoreaner och ett allt mäktigare Kina i närheten. Sydkorea har enligt medierapporter begärt av amerikanerna att få starta egen urananrikning. Risken för kapprustning i regionen borde få Kina att reagera hårdare mot Nordkorea, men i Peking görs hittills andra kalkyler.

En iransk atombomb kan också få allvarliga följder i Mellanöstern. Med rivalen Saudiarabien utkämpas redan en strid genom ombud i Syrien. Ett Turkiet på stark ekonomisk frammarsch kan känna behov av egna garantier. Bara möjligheten att kärnvapen sprids till flera länder i en redan instabil region är skäl nog att försöka få Teheran att avstå.

Sanktioner är som alltid ett trubbigt vapen. Men det finns inget skäl att lätta på dem innan Iran börjar följa spelreglerna.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.