Huvudledare

Blunda inte för krigets Kongo

Ögonvittnen berättar om ytterligare en av många massakrer i Demokratiska Republiken Kongo. I byn Kamananga, som ligger bara tre kilometer från en FN-bas, ska 37 människor ha dödats av rebellmilisen. Nio av dem var barn. FN-trupperna ingrep inte, när de hörde om massakern hade förövarna redan försvunnit.

I ett sorgset maktlöst pressmeddelande från den 22 maj rapporterar FN:s barnfond Unicef om vidrigheterna som just nu pågår i Kongo. Två barn avsiktligt innebrända i sina hus. Sex barn och två gravida kvinnor finns bland dödsoffren i en attack mot byn Lumendje. Två barn och nio vuxna dödade i Chambucha den 17 maj.

Organisationen fördömer, än en gång, våldet och uppmanar parterna att respektera rättigheterna för kvinnor och barn.

Den pågående konflikten i DR Kongo, eller Kongo-Kinshasa, är blodig, hänsynslös och i stora stycken bortglömd. Stiftelsen Diakonia, en av få internationella aktörer som arbetar i området, skriver om ”oerhörda grymheter och en total brist på säkerhet”. Barnsoldater rekryteras till striderna. Våldtäkter och andra sexuella övergrepp är slentrianmässiga inslag i krigföringen; Rädda Barnen utsåg nyligen landet till ett av de värsta i världen när det gäller situationen för mödrar. Antalet kongoleser på flykt i sitt eget land beräknas nu enligt TT till två miljoner.

Vad som fått konflikten att eskalera är ett pågående rebellmyteri i östra Kongo. Den förra rebellgruppen CNDP integrerades motvilligt i armén för tre år sedan men har nu börjat bryta sig ut igen, vilket lett till nya strider mellan upprorsmän och reguljära trupper. Andra rebellgrupper är verksamma i regionen – inte minst den fruktade, terrorstämplade kristna milisen LRA.

Men konflikten i Kongo är betydligt mer mångfasetterad och komplicerad än så. Den har sitt ursprung i ”Afrikas världskrig”, som pågick under åren runt millennieskiftet, drog in flera omkringliggande länder och resulterade i omkring 5 miljoner döda.

Den kanske mest hotfulla komponenten är den gamla konflikten mellan tutsier och hutuer som i grannlandet Rwanda resulterade i ett folkmord på cirka en miljon tutsier. CNDP-gerillan är traditionellt kopplad till tutsierna, och nu fruktar bedömare att Rwanda kommer att ingripa för att stödja dess uppror. Det blir i så fall inte första gången. Tidigare har resultaten blivit förödande.

Som ytterligare bränsle till krigen kommer Kongos naturrikedomar. I landet finns guld, koppar och tenn, som bland annat är en viktig komponent i datorer och mobiltelefoner. Landet är rikt, befolkningen fattig.

I vintras hölls ett val, men det omsusades av förföljelser av oppositionella och rykten om valfusk. Det är en underdrift att påstå att det knappast har förbättrat situationen avsevärt.

Rapporten ”Ignorerade kriser 2005” av stiftelsen Diakonia spekulerar i eventuella orsaker till att det är så tyst om krigets och grymheternas Kongo:

”Skeendet i Kongo-Kinshasa är svårare för media att fånga och visualisera, med utdragna och ’enformiga’ konflikter och en vardag där döden blivit en del av tillvaron. Människor som dör i konstant, lågintensivt våld, sjukdom eller undernäring är inte lika dramatiskt och inte heller en nyhetshändelse av samma slag som när en självmordsbombare på en fullsatt marknad i Bagdad drar 60 människor med sig i döden”.

Utdragna och enformiga konflikter, konstant våld och undernäring. Det är den gamla schablonbilden av Afrika, den som världen har haft anledning att ompröva när stora delar av kontinenten nu lyfts ur fattigdom och upplever stark ekonomisk tillväxt. Senast var det Anders Borg som prisade Afrikas stora ekonomiska framsteg.

Motbilden är relevant – men den får aldrig bidra till att en pågående mänsklig tragedi faller i glömska. Folkmordet i Rwanda är bara ett av de senaste exemplen på hur världen reagerat för lite och för sent. Det internationella samfundet får inte göra samma misstag i Kongo.