”Man skadad i bilbrand i Stockholm”.

Så lyder det första TT-telegrammet om händelserna vid Drottninggatan i Stockholm den 11 december 2010. I telegram två tror polisen att det är fyrverkerier som brinner: ”Det smäller en hel del just nu”. Tonen visar hur oförberett Sverige var inför verkligheten: att en självmordsbombare misslyckats med ett attentat i centrala Stockholm.

Under året som gått har terrorn slagit till gång på gång mot öppna samhällen. Utøya var exempellöst i grymhet och cynism. En attack planerades mot Jyllandsposten i Köpenhamn. En brandbomb blåste ut en tidningsredaktion i Paris som planerade att publicera en skämtteckning, en svensk konstnär lever på grund av en annan bild under ständigt hot.

I fredags presenterades regeringens handlingsplan mot våldsbejakande extremism. Den visar på flera likheter mellan de ideologier som driver radikala islamister, som självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, och våldsbenägna högerextremister, som Anders Behring Breivik.

De båda extremerna drivs av ”en svartvit och konspiratorisk världssyn”, ”förhärligandet av våld är centralt”, samma ”sociala mekanismer” ligger bakom gruppernas dragningskraft på vissa individer.

Det finns andra paralleller. Den radikala islamismen och Breiviks antijihadism har varsin tydlig bakåtblickande utopi, ett shariasamhälle respektive ett Europa utan islam. De hatar den modernitet som möjliggjort dagens öppna samhälle, sekularism, jämställdhet, invandring.

Handlingsplanen omfattar också autonoma vänsterextremister. Man kan resa invändningar mot den: innehållet är påtagligt fluffigt, de föreslagna åtgärderna präglas av ”dialog”, ”utredning” och ”samverkan”.

Däremot är det uppmuntrande att läsa den som ett försvarstal för demokratin, ett tydligt ställningstagande för att Sverige drivs av värderingar som inte är förhandlingsbara. Och att samhället inte hukar och tiger när dessa värderingar hotas, oavsett om hotet kommer från höger, vänster eller en fundamentalistisk tolkning av religiösa texter.

Diskussionen om terrorhot tenderar att följa vissa mönster. Den som varnar för en liten minoritet extrema islamister anklagas för att stigmatisera alla muslimer. Pekar man på faran med våldsbenägen högerextremism påpekas det direkt att den autonoma vänstern är ännu farligare – och tvärtom.

Dessutom finns alltid en risk när demokratin ska värnas: var går gränsen mellan legitimt underrättelsearbete och otillbörlig åsiktsregistrering?

Desto viktigare att hålla en klar blick och en klar linje i diskussionen. Att vara ortodoxt troende är inte ett brott. Inte heller att ha åsikter mycket långt ut på höger- eller vänsterskalan. Men samtidigt får aldrig en ideologi accepteras som syftar till att förändra ett demokratiskt samhälle med våld.

Demokratin har rätt att försvara sig. Då kan vi inte förringa, relativisera och trivialisera de hot som faktiskt finns. Inte gömma oss bakom formuleringar som att det handlar om utsatta ungdomar, att andra är lika goda kålsupare och att en mordhotad konstnär kanske inte borde ha varit så provokativ.