Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Blunda och välj May

DN 20/4 2017. Det kan tyckas gement av premiärminister Theresa May att hitta på ett nyval när oppositionen redan ligger utslagen på marken. Likaså verkar det dödsföraktande av Labour att gå med på det, med följden att parlamentet på onsdagen spikade den 8 juni som datum. Mays konservativa Tories ligger hästlängder före i opinionen, Labourledaren Jeremy Corbyns förtroende är knappt mätbart jämfört med regeringschefens.

För det första är dock Labours olycka självförvållad. För det andra ger ett nyval åtminstone en chans att låta en farligt hård Brexit därefter mjukas upp av en hygglig relation med EU.

Labour förlorade makten 2010, på grund av finanskrisen men också för att väljarna såg den förda ekonomiska politiken som medskyldig. Partiet drog motsatt slutsats och svängde åt vänster, vilket britterna tyckte ännu sämre om och gav Tories en liten majoritet i valet 2015. Efter det lät dimmiga sinnen Corbyns yttervänster kidnappa Labour.

Kanske räcker inte ens ett rejält nederlag för Labour. Corbynisterna har hittills visat sig resistenta mot förnuft.

Att säga nej till ett nyval vore att acceptera en förlorarstämpel. Dessutom har socialistisk renhet alltid varit viktigast för Corbyn, ”rörelsen” är större än målet och om den kan vinna val är tämligen egalt. Väljarna återgäldar det svala intresset. Partiledaren höll sig mestadels undan i folkomröstningen om EU, och är en synnerligen svag oppositionspolitiker. Sådant gläder en premiärminister, och möjligen var Theresa May orolig för att Labour skulle komma på bättre tankar i tid före ordinarie val 2020.

En positiv bieffekt av ett nyval kunde bli att Storbritannien åter får en opposition värd namnet. Men kanske räcker inte ens ett rejält nederlag. Corbynisterna har hittills visat sig resistenta mot förnuft.

Säkert kommer inrikesfrågor att spela en roll i valkampanjen. Men EU-utträdet gör om ramverket för den ekonomiska politiken och mycket annat. Det blir den största omvälvningen i landet sedan andra världskriget och därmed debattens givna bottenplatta. Hur Brexitmotståndare väljer parti utgör en viss osäkerhetsfaktor för May.

Liberaldemokraterna, ivriga EU-anhängare, hoppas på återuppståndelse. Koalitionen med Tories 2010–15 var ett modigt experiment, men skorrade brutalt mot gräsrötternas förväntningar och ledde till ett ras i förra valet. Vissa framsteg kan spåras, men opinionssiffrorna imponerar inte. Om Libdems tar några mandat av Tories i söder, ser regeringen ut att ta igen det med råge på Labours tillbakagång i norra England.

Skottland, där över 60 procent ville stanna i EU, är en annan spelplan. Nationalistpartiet SNP kräver en andra folkomröstning om självständighet, och tänker använda nyvalet som språngbräda. Men det är svårt att göra det bättre än 2015, när SNP tog 56 av 59 mandat. För Tories kan det egentligen bara gå framåt.

Någon EU-vänlig folkvilja har inte växt fram. Populisterna i Ukip förlorade sitt existensberättigande med Brexit. Premiärministern har ont om konkurrenter. Allt talar för en betryggande Torymajoritet i juni. Men hur ska den användas?

Theresa May röstade nej till utträdet ur EU, men har nu en bestämd syn på hur processen ska skötas. Allt måste i praktiken vara färdigförhandlat med Bryssel hösten 2018, och dagens Torymajoritet i parlamentet är skör. Både Europavänner och EU-hatare i partiet skulle ha ständiga invändningar, oppositionen skulle trilskas. Med en trygg majoritet kan May sköta Brexit som hon vill.

Hon har slagit fast att tillgång till den inre marknaden inte är värd priset av fri rörlighet för EU-medborgare. Ut ur tullunionen, bort med EU-domstolen. Trots Mays till synes rigida hållning finns det pragmatiska drag. En storseger i valet i juni skulle ge manöverutrymme.

EU:s krav att britterna lägger upp tiotals miljarder euro för gamla åtaganden riskerar att stjälpa samtalen på ett tidigt stadium. Frågan om vilka rättigheter som gäller för EU-medborgare i Storbritannien, och för britter som bor i andra EU-länder, är komplicerad. Och ett frihandelsavtal måste fram, vilket kommer att kräva en flexibel övergångsperiod.

Bäst vore ingen Brexit alls, men detta är en fantasi. En kaotisk process, där brittiska positioner svajar och korrigeras hit och dit, skulle knappast uppskattas av EU:s förhandlare. Theresa May är ute efter fem år av fria händer. I det ryms åtskilliga risker, men förhoppningsvis också möjligheter. Det är trots allt tänkbart att hon använder sina befogenheter på ett klokt sätt.

Och hur Jeremy Corbyns Labour skulle hantera Brexit vill ingen veta.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.