Bokläsandet är hotat. Allt färre sätter sig i läsfåtöljen och allt fler far runt och kommunicerar via korta, fragmentariska texter på de sociala medierna. Förlagen minskar antalet titlar och satsar mer på bästsäljare, bokhandlarna försvinner och biblioteken har drabbats av en allvarlig identitetskris.

Därför vill Folkpartiet att bokens ställning i Sverige ska utredas. Enligt riksdagsmannen Christer Nylander, som sitter i kulturutskottet, finns det en rad viktiga frågor att ta upp: hur förbättrar man villkoren för kvalitetslitteraturen, hur stimulerar man läslusten, hur hanterar man de förändringar som den nya tekniken innebär?

I grunden är detta ett klokt förslag. Men då krävs det att utgångspunkterna inte är alltför alarmistiska. Tyvärr låter det ofta som om hela den västerländska civilisationen riskerar att rasa samman därför att dagens tonåringar sitter framför datorn i stället för att läsa Hjalmar Söderberg i halvfranskt band. Eller som Christer Nylander uttrycker det ”Tillgången till kvalificerad litteratur… är en förutsättning för en väl fungerande demokrati…”.

Att göra litteraturen till politiskt redskap på detta sätt är sannolikt att göra den en björntjänst. Dessutom är argumentet tyvärr lätt att skjuta sönder. Det finns inga bevis för att man blir en god demokrat av att läsa böcker.

Adolf Hitler hade ett omfattande personligt bibliotek med över 16 000 volymer. Några av sina absolut sämsta idéer hittade han i tjocka luntor med tättryckt text i frakturstil, långt innan internet.

När det gällde skönlitteratur ansåg han att ”Robinson Crusoe”, ”Gullivers resor” och ”Onkel Toms stuga” (!) tillhörde världslitteraturen. Hans personliga favorit var dock den tyske indianboksförfattaren Karl Mays berättelser om Winnetou och Old Shatterhand.

Också Josef Stalin var en entusiastisk bokläsare. Till skillnad från Hitler, vars litterära smak drog åt det kitschiga och sentimentala hållet, hade bolsjevikdiktatorn sinne för kvalitet. Förutom de ryska klassikerna uppskattade han Michail Bulgakov, författaren till ”Mästaren och Margarita”. Den bok av Bulgakov som Stalin gillade mest var ”Det vita gardet”, som ironiskt nog handlade om en familj på den vita sidan i det inbördeskrig som bröt ut efter ryska revolutionen.

Ändå har Nylander rätt i sitt försvar för boken. Läsandet av längre analyserande och berättande texter är ovärderligt, oavsett om det sker mellan pärmar eller på en läsplatta. Det gör oss kanske inte till goda människor eller förnuftiga liberaler, men det får oss att växa, att förstå mer och gör det möjligt att förverkliga mer av den potential vi har inom oss – på gott eller ont.

Därför behövs en bokutredning som funderar hårt och djupt över vad staten kan göra för att se till att så många medborgare som möjligt har möjligheten att komma i kontakt med kvalificerad litteratur.

En mer enkel fråga handlar om den usla tillgängligheten när det gäller klassisk svensk litteratur. I många länder är klassikerna på det egna språket tillgängliga i relativt billiga pocketupplagor.

Men i Sverige är det näst intill omöjligt att enkelt hitta billighetsupplagor av Hjalmar Söderberg – om man nu ändå fått för sig att sticka ”Den allvarsamma leken” i händerna på en twittrande tonåring. Här kanske den nya tekniken är en möjlighet och inte ett hot.