Det politiska livet i Sverige blir lite gråare när Thomas Bodström lämnar riksdagen. Han har haft en förmåga att skapa rubriker och debatt, men som politiker i opposition har han ofta slarvat och uppträtt grälsjukt.

De ständiga påhoppen på justitieminister Beatrice Ask rörande hennes bristande formella juridiska kompetens fick efter hand drag av personförföljelse.

Under tiden i opposition har det dessutom blivit allt svårare att begripa vilket slags rätts- och kriminalpolitik Thomas Bodström och Socialdemokraterna förespråkar.

Förebyggande insatser är viktigast, förklarade han under den gångna valrörelsen. Plötsligt var talet om strängare straff och tuffare tag borta. Med tanke på vad han tidigare sagt och gjort saknade budskapet politisk trovärdighet.

Som justitieminister 2000–2006 blev Thomas Bodström en symbol för hårdare tag mot kriminella och det övervakningssamhället som har vuxit fram under det senaste decenniet.

Han prioriterade kampen mot brott, vilket delvis innebar en politisk tillnyktring. Hårdare straff för narkotikabrott och grova våldsbrott är till exempel en förändring som har medborgerligt stöd.

Men Bodström värnade inte tillräckligt om skyddet för enskildas personliga integritet. Under hans tid på justitiedepartementet smattrade det fram regeringsförslag om buggning, vidgad telefonavlyssning och datalagring.

Efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001 blev Sverige också en av de verkligt pådrivande bakom EU:s nya brottsbekämpande lagar. Det var också delvis nödvändigt, men gick för långt.

Thomas Bodström låg till exempel bakom förslaget att tvinga telefon- och internetoperatörer i hela EU att lagra uppgifter om e-post, telefonsamtal och sms.

Direktivet om datalagring klubbades i EU, men har ännu inte blivit svensk lag. Det har hittills visat sig vara ett onödigt ingripande sätt att bekämpa gränsöverskridande brottslighet i Europa.

Bodströms framfart som hyperaktiv justitieminister bröt dessutom mot en tidigare mer humanistiskt inriktad socialdemokratisk kriminalpolitik. Kursändringen hade fullt stöd av statsminister Göran Persson, men väckte både ilska och upprördhet bland andra socialdemokrater.

När justitieminister Bodström lät bygga rymningssäkra fängelser där fångarna totalisolerades väckte det en storm av protester. I ett rasande inlägg på DN Debatt 2004 anklagades han av advokatkollegan och partivännen Claes Borgström för ett ”moraliskt fiasko” och för en brutaliserad kriminalpolitik.

Sedan dess har de blivit vänner igen. Efter valförlusten 2006 öppnade de advokatkontor tillsammans. I valrörelsen uppträdde de ofta sida vid sida och Bodström försökte övertyga väljarna om att det inte längre behövs tuffare tag i kampen mot brott i Sverige.

Under tio år har Thomas Bodström varit Socialdemokraternas företrädare i de viktiga rätts- och kriminalpolitiska frågorna. Han har utan tvivel haft förmåga att känna av de politiska vindarna och anpassa sina förslag efter dem. Men vilka är hans grundläggande värderingar, vilket slags politik företräder han egentligen?

Det arv som Bodström lämnar efter sig inom rätts- och kriminalpolitikens område är både poröst och motsägelsefullt. Hans politiska gärning har både bidragit till och ger en bild av Socialdemokratins nuvarande djupa kris.