I lördags skrev USA:s president Barack Obama under en lag om nya sanktioner som utgör ett första rejält slag mot den iranska oljeexporten. EU kan följa efter i slutet av januari med ett importembargo.

Regimen i Teheran har markerat från sitt håll. En stor flottövning har genomförts i Persiska viken, missiler har provskjutits som kan nå Israel, grannländer och amerikanska baser i regionen. Hot har framförts om att täppa till det smala Hormuzsundet, som 40 procent av världens oljeproduktion passerar.

Kanske använder de iranska mullorna det klassiska tricket att stävja inhemskt missnöje genom att måla upp en yttre fiende. Ett stängt Hormuzsund skadar även Irans ekonomi, och USA och Saudiarabien har tillräckligt med militära resurser för att omintetgöra planen. Icke desto mindre är tonläget djupt oroande.

Grunden för konflikten är Irans flagranta brott mot ickespridningsavtalet, NPT. FN:s atomenergiorgan IAEA rapporterade i november om alla de indicier som visar att iranierna ljuger om syftet med sitt kärnenergiprogram. Anrikningen av uran ökar hela tiden, och nivån har höjts långt över vad som behövs för civil användning. Hemliga installationer finns för att testa hur kärnladdningar kan detoneras. Missiler anpassas för att bära massförstörelsevapen.

Därtill har Iran konsekvent hindrat FN:s inspektioner och struntat i att svara på frågor. Regimens påståenden om att allt gäller elproduktion och cancerbehandling går inte att ta på allvar.

Förhandlingar har aldrig lett någonvart. När Iran nu åter förklarar sig redo för dialog är det inget mer än förhalningstaktik. Enkla lösningar är emellertid svåra att finna.

Israel har låtit förstå att en militär attack mot Iran inte är utesluten. Försvarsminister Ehud Barak sa nyligen att Iran inom nio månader når ett stadium där inget längre kan göras för att stoppa förmågan att bygga kärnvapen. Eftersom israelerna ser ett existentiellt hot kan de bedöma riskerna annorlunda än USA. Det gör inte flyganfall till ett bra alternativ. Dels är de iranska kärnenergianläggningarna utspridda, nedgrävda och svåra att slå ut från luften. Dels är de politiska följderna i övrigt svåröverskådliga.

Uppenbart pågår något slags maskerad krigföring, sannolikt i regi av Israel eller USA. Hur långt lönnmord, datamaskar och sabotage räcker är dock osäkert.

FN har i fyra omgångar infört sanktioner mot Iran. De har medverkat till den allvarliga kris ekonomin befinner sig i. Regimen har själv medgett att minskade utländska investeringar ledde till fallande oljeproduktion förra året. Budgetunderskottet blir alltmer bekymmersamt, samtidigt som inflationen är hög. Valutan rasade med 30 procent mot dollarn förra året.

USA har haft ett eget oljeembargo mot Iran i ett kvartssekel, men de nya sanktionerna har en helt annan tyngd. En blockad av den iranska centralbanken, som slussar större delen av oljeintäkterna, gör det mycket komplicerat för alla länder att betala för vad de köper. Tanken är att strypa Irans försäljning och låta andra producenter ta över, så att oljepriset inte stiger.

Åtskilliga ekonomer undrar om modellen fungerar, och världen är sårbar efter finanskrisen. Frågan är också om till exempel Indien och Turkiet fogar sig, och vad USA hittar på om de inte gör det. En del kritiker menar att det är farligt att göra politik av oljan, och påpekar att väst försökt undvika det sedan 70-talet.

Sanktionsvapnet är trubbigt och drabbar även civila, men är det bästa som finns att tillgå. Inget säger att Iran ger vika. Men för det första måste omvärlden visa att den menar allvar. För det andra kan en ökad press mot regimen, ökänd för sin vanskötsel av ekonomin, rycka undan fästet för dess makt.

Det är lätt att tycka illa om kärnvapen i allmänhet. Att acceptera dem i händerna på den oberäkneliga iranska diktaturen är inte möjligt.