I kraftfulla ordalag har Anders Borg gått till rätta med det bonustänkande och den girighetskultur som ligger bakom finanskrisen. De moraliska brösttonerna har ljudit skönt i mångas öron och kanske till och med känts som en tröst för de tusentals människor som håller på att bli av med sina arbeten och löner.

Men så ertappas regeringen inklusive givetvis finansministern med att driva en helt annan politik: i statliga bolag används bonus och generositeten har till och med ökat under den nuvarande regeringen. Och som så ofta är bonusreglerna så listigt konstruerade att inte ens rejäla förluster hindrar att bonus betalas ut. Så sent som i somras ändrade regeringen dessa regler. Visserligen fick inte näringsminister Maud Olofsson igenom sin önskan att bonusprogram skulle erbjudas också vd:ar, men i övrigt får styrelser ge bonus till ledande befattningshavare med högst en tredjedel av den fasta lönen.

Så kommer det sig att ett par av de stora pensionsfonderna delar ut några miljoner i bonus trots stora förluster under förra året och trots hotande minskning av utbetalningarna till pensionärer.

Ställd inför dessa fakta i teveprogrammet ”Uppdrag granskning” hade finansministern bara att backa. Nu ska regelverket ses över igen och staten städa i den egna garderoben.

Den städningen kommer i senaste laget. Sommarens omotiverade ändring av bonusreglerna är och förblir en politisk belastning. Och det som till nyss såg ut som en kraftfull och ärlig agitation för en bättre ordning i näringslivet har förvandlats till enklast möjliga demagogi. För första gången har regeringens stora tillgång – finansministern – fått en svårborttagen fläck. För det går inte att skilja på direktörer och direktörer, bonusar här och bonusar där. Är girighet skadlig i det privata näringslivet är den också skadlig i staten.

Varför väcker just bonus sådan vrede? Höga ersättningar i sig må vålla mummel om orättvisa och svårförklarade skillnader, men kommer de stora beloppen i form av bonus blir fy-ropen höga. Det handlar om legitimitet.

I många sammanhang är en ersättning knuten direkt till arbetsresultatet självklar. Den som säljer dammsugare eller tidningsprenumerationer får ersättning efter försäljningsresultat, detsamma gäller försäkringsagenter till exempel. På samma sätt har finansbranschen utvecklat ett ersättningssystem som ska ge den anställde del i resultatet, det är bara det att dessa former, bonussystemen, inte alls är lika genomskinliga. De konstrueras dessutom i allmänhet av dem som ska få denna bonus. Följaktligen ger de lätt utdelning vid både vinst och förlust, alltid finns det ju något index att mäta mot som kan ge ett plusvärde.

 Därtill kommer statuseffekten. Att ha ett jobb med bonuschans och inte bara fast månadslön är litet som att köra en BMW i stället för en Volkswagen.

Så visst har bonus många avigsidor och visst är det rätt att anklaga dem som mer ser till sina egna belöningssystem än till sina huvuduppgifter: att sköta företag. Lika givet är att staten som ägare ska motarbeta avarter och inte uppmuntra dem. Å andra sidan kan det för vissa arbetsuppgifter vara nödvändigt att rekrytera professionella medarbetare från en bransch där lön och rörlig ersättning är regel. Men när staten gör det ska den kunna förklara och motivera. Och framför allt inte tala med kluven tunga.

I dag går det inte att betala bonus och samtidigt minska pensionsutbetalningar, det måste en så intelligent man som Anders Borg veta. Undrar bara vad han tänkte på när han tog till det hårda artilleriet mot giriga bonusdirektörer? Svaret kan väl bara inte vara: Opinionspoäng.

DN