Artikeln gav ett surrealistiskt intryck. Putin har härskat i betydligt mer än en natt – i tolv år som president och premiärminister. Inget tyder på att han finner något värde i att reformera sitt auktoritära maktbygge, åtskilligt på att ryssarna inte längre ser det som höjden av visdom. Samtidigt har han snurrat i gång en egen löfteskarusell av sällan skådat slag.
Efter att ha låtit Dmitrij Medvedev värma tronen en tid tänker Putin nästa söndag låta sig koras till president under en ny sexårsperiod, som kan följas av ännu en. Det flagranta fusket vid parlamentsvalet i december har dock blandat om korten.
Putin är fortfarande så pass populär att han kanske vinner rättvist redan i första omgången. Men något har onekligen hänt. Det stulna valet i december följde på en rad felkalkyler av Putin, och resulterade i en protestvåg av oanade proportioner.
Att tiotusentals ryssar demonstrerat på gatorna har inte sitt ursprung i den existerande oppositionen: ultranationalister och kommunister. I stället växte rörelsen fram ur en medelklass i Moskva och andra större städer som inte godtar att hunsas hur som helst men inte för den skull ropar på revolution.
Samma medelklass levde gott och förökade sig på den stabilitet som Putin såg ut att garantera efter tumultet som följde på Sovjetunionens upplösning. Under hans första tio år vid makten var tillväxten hög och reallönerna mer än fördubblades. Kraftigt stigande världsmarknadspriser på olja och gas var den naturliga förklaringen till miraklet.
Det skapade också beroende. Intäkterna från olje- och gasexport motsvarar i dag en fjärdedel av BNP och nästan hälften av statsbudgeten. Den internationella finanskrisen stoppade guldregnet, och levnadsstandarden har stagnerat eftersom inflationen äter upp löneökningarna.
Folkets missnöje måste ha skakat Putin. Han vet att han vinner valet, med eller utan manipulation. Ändå har han sett sig tvungen att sprida dyrbara håvor vitt och brett under kampanjen.
Försvarsutgifternas andel av BNP ska gå från 3 till 6 procent på tio år. Sådant välkomnas av både soldater, vapenindustrianställda och nationalister.
Därutöver ska lönerna höjas för lärare och andra nyckelgrupper i offentliga sektorn – och förstås för poliser. Barnbidragen ska öka så att befolkningen växer. Bostadskostnaderna ska minska, läkarbesöken bli billigare. Pensionsåldern ska inte stiga, men de gamla ska få det bättre.
Det finns ingen hejd. Men utan en fortsatt brant oljeprisuppgång har Putin inte pengarna.
För att ytterligare blidka medelklassen lovar han att ta sig an korruptionen. Åter kan man fråga varför tolv år till med honom skulle bli bättre än de föregående tolv. De gamla oligarkerna har bytts ut mot personer som har tjänat sina miljarder på närheten till Putin. En trovärdig kamp mot mutkolvarna vore en strid mot hans egna strukturer.
Putin spelar alltid vid behov på nationalistiska strängar. Gatuprotesterna stämplas som iscensatta av illasinnade utländska krafter. I veckan hyllade han Rysslands seger mot Napoleon 1812. Detta har sin spegling i hur Kreml hävdar ryska intressen utomlands, även när det innefattar massakrer på tusentals civila i Syrien.
Ryssland behöver något bättre: en rättsstat, där det går att driva företag utan att betala mutor till statstjänstemän och avgifter till maffian; fria medier som inte trakasseras av myndigheterna; en innovativ och dynamisk ekonomi snarare än dagens toppstyrda statskapitalism.
Detta kräver i sin tur ett öppet och demokratiskt politiskt system. Men medan Ryssland har förändrats är Putins instinkt fortfarande despotisk. Att han vinner presidentvalet är säkert, men början till slutet på hans makt har vi redan bevittnat.