Ledare

Bort från avgrunden

Ingen entusiasm, men ett avtal. Oppositionens Vitalij Klytjko skakar hand med president Viktor Janukovytj.
Ingen entusiasm, men ett avtal. Oppositionens Vitalij Klytjko skakar hand med president Viktor Janukovytj. Foto: Sergey Supinsky/AFP

Det lät för bra för att vara sant. Efter de dödliga vändningarna i det ukrainska dramat accepterade president Viktor Janukovytj på fredagen oppositionens främsta krav. Landet ska återgå till den författning som gällde till 2010, med en vingklippt exekutivmakt. En övergångsregering ska styra i väntan på nyval i höst av både president och parlament. På kvällen kom också besked om att oppositionsledaren Julia Tymosjenko friges ur fängelset.

Janukovytj har otaliga gånger visat att han inte är att lita på. Missnöjet bland aktivisterna i Kiev är lätt att förstå. Ändå verkar presidenten inte ägna sig åt nya finter. Det blir mycket svårt att svika de givna löftena.

Förvisso har Janukovytjs styre varit notoriskt korrupt. Han hoppade av samarbetsavtalet med EU för att i stället slå följe med Rysslands president Vladimir Putin, och utlöste därmed massdemonstrationerna. Sedan dess har Janukovytj sicksackat mellan ­eftergifter och övergrepp, med kulmen i veckans blodbad när över 100 män­niskor dödades.

Men Janukovytj höll på att förlora fotfästet. Högt uppsatta personer lämnade hans parti. Parlamentsledamöter bytte sida vilket gav majoritet för att dra tillbaka kravallpolisen från Majdan och upphäva antiterrorlagar riktade mot demonstranterna. De tillgängliga säkerhetsstyrkorna var för små för att behålla kontrollen. Armén är delad mellan ukrainsktalande från väst och rysktalande från öst.

Dessutom är Janukovytj beroende av de rika oligarkerna, i motsats till Putin som i Ryssland kuvat dem. Stålmagnaten Rinat Achmetov finansierade Janukovytjs valkampanj, och åtskilliga i parlamentet lyssnar också uppmärksamt. Oligarkerna vill ha lugn för att skydda affärerna med både Ryssland och EU. Och de har inget intresse av att konton och investeringar i väst fryses ned av sanktioner.

EU:s och USA:s begränsade straffåtgärder mot regimen var knappast avgörande. Helt opåverkad var Janukovytj säkert ändå inte av de bestämda markeringarna mot våldet, eller av att EU skickade tunga utrikesministrar till Kiev för att medla. Det var också viktigt att de europeiska ledarna visade att de brydde sig om de miljoner människor som har känt sig utlämnade åt presidentens godtycke.

För majoriteten ukrainare är EU ett ekonomiskt och politiskt fungerande föredöme. Här har unionen visat en attraktionskraft som medlemsländernas egna väljare inte alltid känner.

Putinismen är däremot på många sätt en modell för Janukovytj: ett auktoritärt styre där det går att stoppa fingrarna i alla möjliga syltburkar. I övrigt är få begeistrade. Även i östra Ukraina är ilskan över korruptionen utbredd.

Den ryske presidenten har spelat fult i Ukraina. Putin har blandat ekonomiska hot med löften om miljardstöd och sänkta gaspriser. Han har uppmanat Janukovytj att inte vika sig för gatans parlament utan i stället krossa protesterna, och att avvisa lockropen från väst till förmån för den ryska björnkramen.

Men Janukovytj har egen erfarenhet av Rysslands ekonomiska trakasserier och vill inte bli Kremls nickedocka. Den som ställer sig i Putins fålla riskerar att inte hitta ut.

Efter Sovjetunionens fall har Ukraina slösat bort över 20 år i stället för att modernisera. Olika delar av eliten har turats om att berika sig. Men i Rysslands ekonomiska modell finns det inte heller något att beundra eller härma. Oljan och gasen är vad Putins medelmåttiga framgångar har vilat på, medan strukturreformer aldrig haft en chans.

Ukraina är nära bankrutt, och hur ekonomin klarar en nödvändig omställning återstår att se. Men EU:s sam­arbetsavtal är ett mer lovande ramverk än Putins tullunion.

Även oppositionen i Ukraina har ett ansvar för att fortsättningen blir fredlig. Dess ledare har begränsad kontroll över proteströrelsen, och det kan tänkas att extremister försöker sabotera överenskommelsen. Men eftertanke måste till. Det är lätt att kräva Janukovytjs omedelbara avgång, liksom att han åtalas för det dödliga våldet på Majdan, men det går inte att blunda för att landet är splittrat. Ingen kan göra det till en rysk provins. Den västra delen kan dock inte heller köra över den östra.

Risken för bakslag finns även efter fredagens uppgörelse. Trycket mot Janukovytj måste upprätthållas, och planen för författningen och valen fullföljas. Att skapa ett ömsesidigt förtroende tar tid. Men så byggs en demokrati.