Ett stycke i gårdagens artikel på DN Debatt förtjänar att upprepas:
”Vi har nu därför på regeringens uppdrag dammsugit lagstiftning, kundsynpunkter och utredningar för att hitta förenklingar. Resultatet har blivit ett 30-tal förslag till förbättringar – en antikrångelkatalog – som vi lämnar till regeringen i dag.”
Texten är skriven av Försäkringskassans generaldirektör Dan Eliasson, som berättar om ett 30-tal förslag från kassan för att minska krånglet och underlätta för kunderna. Mycket av det föreslagna, som att luckra upp en del anmälnings- och intygsplikter, låter vettigt. Senare uppföljningar får visa om förändringarna leder till ökat missbruk, men en stor fördel är att de gör det enklare för människor att få den ersättning de har rätt till.
Men det mest intressanta med texten är just nyckelorden i den citerade meningen: regeringen, uppdrag, förenklingar, antikrångel.
Få saker borde nämligen vara mer prioriterade för en regering med liberala förtecken än att underlätta människors vardag, att se till att myndigheterna i möjligaste mån håller sig borta från individernas egna livsval så länge dessa inte skadar någon annan.
Alliansregeringen tillträdde den 6 oktober 2006. Den 7 oktober borde den ha gett i uppdrag till alla myndigheter just att ”dammsuga lagstiftning, kundsynpunkter och utredningar för att hitta förenklingar”. Den antikrångelkatalog som ett sådant uppdrag kunde leda till hade verkligen kunnat förändra Sverige i grunden.
Vissa ambitioner fanns. Ett vallöfte 2006 var att minska antalet svenska myndigheter. När tidningen Fokus tre år senare gick igenom facit var resultatet magert. Korrigerat för diverse sammanslagningar hade regeringen lagt ned 30 myndigheter och skapat 20 nya. Det är bara att hoppas att Försäkringskassan lyckas bättre och inte inför 20 nya snåriga regler för att kompensera de 30 förenklingarna.
Men att minska krånglet handlar om långt mer än att lägga ned onödiga myndigheter. Det finns många områden som skulle kunna förenklas för den enskilde medborgaren. Företagandet tas ofta upp som exempel.
Ett särskilt sorgebarn är det nya pensionssystemet. DN Ekonomis artikelserie ”Pensionsskolan” nyligen gav slående exempel på hur det nya systemet – paradoxalt nog i valfrihetens namn – skapat dels förvirring om reglerna, dels nya avgifter som urholkar pensionen. Bara att beräkna hur många fönsterkuvert från Allmänna pensionsmyndigheten, Särskilda pensionsmyndigheten, Collectum och Collapsum som slängs i soporna varje år kräver förmodligen en särskilt nyskapad myndighet.
Att anklaga en regering för passivitet är bland det enklaste som finns. Vad den än gör finns alltid mer att göra. Visst har alliansen gjort sina ansatser att luckra upp det S-märkta Sverige och bryta synen på staten som alla goda gåvors givare. Men känslan kvarstår: Var detta allt ni ville åstadkomma? Är ni nöjda? Är Sverige tillräckligt fritt, tillräckligt okrångligt?
I dag leder Fredrik Reinfeldt en minoritetsregering. Säkert grämer sig alliansen över att den inte gick längre under den förra mandatperioden när den verkligen hade chansen. Men vad säger att det inte skulle gå att hitta blocköverskridande frihetsreformer tillsammans med Miljöpartiet och till och med Socialdemokraterna?
Det viktiga är inte var regeringen sätter in enskilda initiativ utan att den höjer blicken och försöker se statens begränsningar. Den som har ett tydligt slutmål kommer att klara av många etapper på vägen. Och vilka bättre mål finns det för en liberal regering än att eliminera allt som i onödan står mellan individen och hennes eget liv?