Frihet handlar inte bara om arbete. Valet mellan arbete och fritid bör vara individens eget – så länge man försörjer sig själv.
Arbetslinjen är i grunden riktig. Vuxna friska människor ska i möjligaste mån inte gå på sjukkassa eller a-kassa. Trygghetssystemen är till för dem som inte kan – inte för dem som vill avstå från att arbeta. Att försörja sig själv är dessutom bra både för den egna utvecklingen och för självförtroendet.
I den politiska retoriken har det dock emellanåt varit mer Luther än John Stuart Mill. Att arbeta i sitt anletes svett har framstått som viktigare än egen försörjning. Det är ingen frihetlig linje. Arbetsplikt hörde hemma i Sovjetunionen.
Valet mellan materiell standard och fri tid bör vara individens eget. För frihet kan lika gärna handla om att arbeta mindre som att arbeta mer – som DN:s Insidan visat i en serie reportage under veckan.
Att ha kontroll över sin egen tid är viktigt för många. Tid är pengar – men pengar är också tid. Viljan att leva enkelt kopplas gärna ihop med kritik av konsumtionssamhället och jakten på prylar och status. Något ligger det i det.
Den brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes förutspådde på 1930-talet att den ekonomiska tillväxten skulle ge oss ett överflöd av ledig tid. Så blev det inte. I stället har vi snarast fått mindre tid ju rikare vi blivit.
Hur kan det komma sig? Förre handelsministern och professorn i nationalekonomi Staffan Burenstam Linder (M) försökte i boken ”Den rastlösa välfärdsmänniskan” reda ut denna paradox. Hans huvudtes är att varuproduktionen ständigt blir billigare, men att billigare prylar inte gör att vi konsumerar mindre, utan mer. Större hus, fler apparater och prylar tar i sin tur väldigt mycket tid i anspråk.
Man behöver inte moralisera över shoppingkulturen för att försvara rätten att byta materiell standard mot mer tid till vänner, familj, ideellt arbete eller självförverkligande. Valet är individens.
Problemet är att den svenska modellen snävat in valmöjligheterna. Jobbskatteavdraget har visserligen gjort det lättare att gå ned i arbetstid – även om motiveringen varit den motsatta. Skattenivån är dock fortfarande hög och de offentliga systemen utgår från löneanställning och fast heltidsarbete. Las håller tillbaka utbudet av tillfälliga påhugg. Det socialdemokratiska kravet om ”rätt till heltid” skulle om det blev verklighet kraftigt reducera antalet deltidsjobb.
Att arbeta mindre är därför inte lätt. En rad andra regleringar gör det dyrt att leva. De svenska byggnormerna skapar exempelvis höga boendekostnader. Bohemer göre sig icke besvär.
Även småföretagandet är styvmoderligt behandlat. Visserligen arbetar många företagare hårt, men friheten att få jobba åt sig själv, och kontrollera sin tid, är en viktig drivkraft för många av dem som startar eget.
Den svenska modellen har över lag gynnat konsumtion framför produktion. Omfördelningen av ekonomiska resurser har motiverats med att låginkomsttagare spenderar mer av sin inkomst. Möjligheten att spara sig till ett oberoende har däremot motverkats. Till allt detta har staten låst in stora delar av tjänstesektorn så att svenskarna spenderar oproportionerligt mycket av sina pengar på varor i stället för på tjänster.
Politiken har därför bidragit till att göra Sverige materialistiskt. För många ger dock skapande och produktion större lycka än högre materiell standard och statuskonsumtion. Att inte leva på andra är en rättvisefråga. Men möjligheten att utforma sitt eget liv är en fråga om frihet och välbefinnande. Arbetslinjen i all ära – politiken skulle också må bra av större frihetspatos.
DN 18/10 2009