Ett par månader efteråt måste franska och belgiska staten rädda Dexia, på en hedrande 12:e plats i testet, för andra gången på tre år. Historien känns igen från 2010 när irländska banker klarade tentamen med glans, kort tid innan de körde rakt in i skuldväggen. Frågan är alltså vad myndigheter och medborgare egentligen vet om det europeiska banksystemets hälsa.
USA gjorde också stresstester när finanskrisen slog till 2008. Därefter tog staten över eller garanterade svajiga tillgångar, en del banker lades ned, andra tvingades injicera kapital. Något slutgiltigt friskintyg är inte utfärdat, men banksystemet överlevde utan att skattebetalarna förlorade mer än växelpengar.
Men i EU styrde politiken kriterierna. Vid första stresstestet fick man inte ens nämna risken för en statsbankrutt, och även andra gången hyschades den ned. Ty den officiella myten stipulerade att inget euroland kunde tvingas eller tillåtas ställa in betalningarna. Statsobligationer var per definition riskfria. Gissa varför Dexia, med stora tillgångar nedplöjda i sydeuropeiska papper, klarade stresstestet.
Grekland har sedan över ett halvår varit ett levande bevis på att myten är falsk. Alla vet att landet är konkursmässigt. I veckan erkände regeringen i Aten att man åter sumpat budgetmålen. Drakoniska besparingar sänker konjunkturen ytterligare. Mirakel krävs för att de gigantiska privatiseringarna ska lyckas, och strukturreformer har aldrig kravlat sig ur sin linda. Nästa år passerar statsskulden 170 procent av BNP, och Grekland klarar aldrig att betala den.
Euroländerna gjorde i juli upp om ett nytt grekiskt krispaket som i teorin krävde att privata investerare delade bördan, via en nedskrivning av deras fordringar med 21 procent. Rent praktiskt klarade sig många nästan helskinnade, trots att marknadsvärdet redan då motsvarade en nedskrivning på 50 procent. Sedan dess har grekiska statsobligationer fortsatt att krokna.
Motviljan mot att erkänna det uppenbara har bestått. Smittan har i stället spridits till Italien och Spanien – och infekterat stora delar av Europas bankvalv. Normala penningmarknader fungerar allt sämre, fler finansinstitut tvingas vända sig till Europeiska centralbanken (ECB) för att säkra likviditet.
Förhoppningsvis är en realistisk och rejäl kapning av Greklands skuldberg på gång, bakom lyckta dörrar. Det är oundvikligt men kommer att skadskjuta fler banker än Dexia. Innan nyheten blir offentlig måste därför skyddsvallar byggas.
Nummer ett är att utgå från verkligheten i stället för kartan. Nya stresstester måste seriöst visa konsekvenserna av inte bara en grekisk statsbankrutt, utan också hur bankerna klarar fortsatta problem i Italien och Spanien.
Internationella valutafonden, IMF, beräknar bankernas behov av friska buffertar till 200 miljarder euro (jämför gärna med EBA:s bedömning på 2,5 miljarder). En möjlig källa är euroländernas räddningsfond EFSF; när alla parlament har sagt ja ska den ha 440 miljarder till förfogande och tillåtas pumpa in pengar i krisbanker. Då blir det å andra sidan inte mycket kvar till vacklande stater i söder.
Tyskland vill därför i första hand låta bankerna själva försöka skaffa kapital från sina ägare. Fungerar det inte får de nationella regeringarna gripa in. Svaga länder utan krockkuddar kan få hjälp av EFSF. Frankrike är dock emot alla nationella räddningsplaner och vill att EFSF ska sköta ruljangsen; möjligen beroende på att franska banker hårt utsatta i Sydeuropa. En annan fråga är vilken roll ECB ska spela.
Förbundskansler Angela Merkel och president Nicolas Sarkozy träffas i dag, söndag, inför EU-toppmötet om en vecka. Med de politiska hänsyn som måste tas är det utopiskt att tro på en snabb lösning, men den kan inte förhalas i evighet.
Att rädda finanssystemet är faktiskt inte en fråga om att skyffla in en massa skattepengar i bankerna så att de kan höja direktörsbonusarna. Det måste finnas tuffa villkor och säkerheter. När staten måste skjuta till kapital kan aktier i banken vara motprestationen, aktier som kan säljas när krisen är över.
Sjuka grenar bör sågas av. Men varje avancerat samhälle behöver friska banker som smörjer ekonomin. Populister som ylar om att bankerna borde stå sitt kast har inte funderat över hur ett Europa skulle se ut där finansmarknaden har gått under.