I absoluta tal har barnfattigdomen fallit rejält sedan slutet av 90-talet. Men relativt sett ses en ökning. Det är ett mindre problem. Långvarigt utanförskap är det stora.
Socialdemokraterna har förklarat krig mot barnfattigdomen. Den nya ledningen går så långt som att säga att fenomenet ska ”utrotas”. Gårdagens rapportering om Rädda Barnens tolkning av barnfattigdomen måste sägas ha gett Juholt & co vind i ryggen.
Men vad är det för samhällsförändringar Socialdemokraterna – och i viss mån också Rädda Barnen – egentligen vill se? Det finns flera sätt att mäta det som kommit att kallas barnfattigdom. Dels finns absoluta mått, kort sagt vad man har att röra sig med, dels relativa. Rädda Barnen använder konsekvent i sin senaste rapport (”Välfärd, inte för alla”) EU:s relativa definition: 60 procent av medianinkomsten i ett land.
Att använda relativa måttenheter kan leda till ett galet resultat. Som att ingen är fattig i ett land där alla svälter. Eller omvänt att miljonärer betraktas som fattiga i ett land med tillräckligt många miljardärer men få verkligt fattiga.
Rädda Barnen konstaterar i sin rapport att barnhushåll i alla inkomstskikt fått det ekonomiskt bättre under 2000-talet. Alla har fått mer pengar att röra sig med, men alla har inte fått lika mycket mer. Om alla fått det sämre, men om rika fått det relativt sett ännu sämre, hade barnfattigdomen enligt detta sätt att räkna minskat – trots att de sämst ställda haft ännu svårare att få pengarna att räcka till matinköpen.
Men i en mer allmän förståelse av fattigdomsbegreppet hade det förstås varit tvärtom. Om en stor del av Sveriges förmögna skulle ruineras – eller flytta utomlands – skulle statens skatteintäkter falla. Det skulle bli mindre pengar att fördela och att satsa på välfärd. Skola och vård skulle få mindre resurser och det skulle i första hand drabba de hushåll som inte kan köpa sig en utbildningsplats eller vårdsäng privat.
Klyftor används genomgående som ett negativt laddat begrepp i svensk debatt. Men ett samhälle utan klyftor är ett samhälle där vårdbiträdet tjänar lika mycket som sjuksköterskan – som både har större ansvar och längre utbildning.
Regeringen Reinfeldt har vunnit två val på idén om att det ska löna sig att arbeta. Av det, och av de jobbskatteavdrag som genomförts, följer att det blir skillnad i inkomst beroende på om man arbetar eller om man inte gör det. Rädda Barnen konstaterar att dessa skillnader ligger bakom de ökade inkomstskillnaderna i Sverige. Och att den fattigaste tiondelen av barnfamiljerna nästan inte har några egna inkomster alls (knappt 13.000 för hela 2009).
Men konstigt nog för Rädda Barnen inga resonemang om hur man ska få fler i arbete för att minska barnfattigdomen. I stället är det bidragen som ska öka.
Det talas om ”den ekonomiska familjepolitiken” och om fler transfereringar. Och underförstått att den i EU-sammanhang höga siffran tre procent av BNP (EU-snittet ligger på två) som används för ”familjepolitiska insatser” inte räcker. I Ekot i går säger Håkan Juholt (S) att han vill förbjuda skolor att ta ut avgifter för skolutflykter. I en tio minuter lång debatt mellan barnminister Maria Larsson (KD) och partisekreterare Carin Jämtin (S) i P 1 Morgon nämner ingen av dem med ett ord hur man ska få fler i arbete. Återigen handlar allt om bidragsnivåer.
Stora klyftor, utslagning på flera nivåer och permanent utanförskap är i allra högsta grad ett samhällsproblem. Tillfälliga ekonomiska svårigheter är något helt annat än att familjer lever hela sina liv utan egenmakt och egen försörjning. Barn som aldrig ser sina föräldrar gå till ett arbete, som inte själva mäktar med skolan, som lever ohälsosamt och som känner sig övergivna av samhället – där finns det stora problemet.
Därför måste lösningen vara mer av arbete – inte mer av bidrag. Och fler höginkomsttagare så att skatteintäkterna ökar och så att mer resurser kan satsas på en bättre skola, minskad vardagsbrottslighet och allt annat som i första drabbar dem som har det sämst.