Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Bräckligt lugn i stormen

DN 16/2 2017. President Trump sprider olust om supermaktens intentioner, britternas nej till medlemskapet skakar EU, Ryssland och andra auktoritärt styrda länder vädrar morgonluft. Sverige har mer än nog av problem in på livet.

Det färgade också Margot Wallströms och regeringens årliga utrikesdeklaration, som presenterades på onsdagen. Hon talade om ljusglimtar som samsas med de mörka molnen, men de dystra tonerna överväger.

Svensk utrikespolitik präglas i grunden av samsyn. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet sticker av, men i övrigt är konfliktytorna få. Ryssland måste debatteras, men med så stor enighet i riksdagen uteblir glöden.

Problem uppstår även när diskrepansen blir för stor mellan självskrytet och verkligheten.

Wallström var tydlig med att fördöma det ryska våldet mot Ukraina och den illegala annekteringen av Krim. ”Sanktionerna ska ligga fast så länge skälen till att de infördes kvarstår”, vilket är viktigt att markera. Att utrikesministern dessutom vill ha en ”bred ansats” i förhållande till Ryssland låter lite flummigt, men behöver inte vara fel med tanke på rådande geografi.

Samtidigt har det alltid varit något fladdrigt över den rödgröna utrikespolitiken. En del beror på att S och MP inte ser världen på samma sätt. Annat orsakas av att illusioner ständigt måste konfronteras med realism. Och Wallström själv tänker inte alltid färdigt innan hon talar.

Sverige är ett litet land som spelar en ringa roll i världen. Socialdemokrater drömmer nostalgiskt om Olof Palmes tid, men det var inte annorlunda då. Att regeringen nu ska utse ett ”särskilt sändebud” för Israel-Palestinakonflikten gör varken från eller till.

Vissa saker om utlandet kan svenska företrädare säga högt. Andra städas undan, exempelvis när statsministern åker till förtryckets Iran för att hjälpa storföretag att kränga viktiga produkter. Men blocköverskridande konsensus gäller naturligtvis även här. Borgerliga regeringar agerar ungefär likadant, vad dess beståndsdelar än förkunnar i opposition.

I onsdagens riksdagsdebatt höll Vänsterns Hans Linde en av sina föreläsningar i ämnet vapenexport. Alla känner till att hyckleriet här firar stora triumfer, och att Sverige säljer även till diktaturer för att hålla den inhemska produktionen och sysselsättningen i gång. Ansvariga ministrar vrider sig som maskar. Den som för tillfället har regeringsansvar talar om icke-demokratier.

Och Wallström vacklade till. Vapenexporten är ett hinder för hennes ”feministiska utrikespolitik”, medgav hon, och förklarade att hon ”personligen har åsikter i frågan” som tydligen inte överensstämmer med regeringens. Så äts en kaka, men finns ändå kvar.

Problem uppstår även när diskrepansen blir för stor mellan självskrytet och verkligheten. Den stolta feministparollen måste utmålas som en framgång, trots att den självklart inte har någon betydelse när Sverige frotterar sig med teokrater. Således ger politiken ”resultat för kvinnor, flickor och hela samhällen”, minsann i den vida världen.

Inte är det illa om vårt land på marginalen medverkar till förbättringar. Men att, som utrikesministern (DN 15/2), hävda att den feministiska utrikespolitiken ”uppmärksammas enormt mycket” ute i världen är trots allt enormt överdrivet.

Med tanke på att kampanjen för en svensk plats i säkerhetsrådet länge var regeringens allt överskuggande prioritering spelar FN en märkligt blek roll i utrikesdeklarationen. Den glider undan det faktum att Ryssland och Iran bestämmer hur slakten fortgår i Syrien. Säkerhetsrådet går i baklås när det blir allvar, vare sig Sverige sitter där eller ej.

Nato ägnas några förströdda rader. I debatten tog Wallström tillfället i akt att använda Donald Trump som tillhygge. Hennes egen utrikesdeklaration rymmer dock bara tre meningar om att han ”väcker frågor”. Hon glömmer att den rödgröna regeringens försvarspolitik vilar på ett intimt bilateralt samarbete med USA. Och hon försöker skrämma med kärnvapen, något som amerikanerna men inte Nato har i sin ägo.

Trump gör européer oroliga, men den rimliga reaktionen är att försvara Nato med alla medel. Europas säkerhet står och faller med försvarsalliansen. Sverige behöver snarast en rejäl upprustning av det egna försvaret, men skulle vara tryggare i än utanför Nato.

EU är vår viktigaste utrikespolitiska arena, heter det mycket riktigt i deklarationen. Gemensam säkerhet är en hörnsten. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om våra vänner angrips, och vi förväntar oss samma stöd i ett krisläge. Detta måste vi leva upp till, Trump till trots.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.