Frankrikes bönder demonstrerar. Det talas åter om att EU:s bönder behöver mer stöd. Sveriges jordbruksminister borde lägga sig i debatten.
I går rullade tusentals traktorer in i Paris. Franska bönder demonstrerar och det har visserligen hänt många gånger förr. Men den här gången kan protesterna få långtgående följder för hela EU.
Europas lantbrukare har utan tvivel drabbats hårt av den ekonomiska krisen. Men det vore förödande om EU skulle pumpa in ännu mer subventioner och sätta upp ännu högre hinder för import från fattigare och mer behövande länder.
Det finns många tecken på att det är vad som kommer att ske. Den beskedliga reform av EU:s jordbrukspolitik som har genomförts möter ett alltmer öppet motstånd. För några veckor sedan deklarerade Frankrikes president Sarkozy att han ”hellre försätter hela Europa i kris än accepterar en fortsatt nedmontering av EU:s gemensamma jordbrukspolitik” (Le Monde 27/4).
Det talas öppet om att EU:s bönder behöver mer bidrag och skydd mot konkurrens utifrån. Frankrikes jordbruksminister Le Maire förklarade i går att han ”till fullo” står bakom de demonstrerande bönderna. Le Maire vill att det ska finnas en ”community preference”, vilket innebär att Europas bönder ska få avsättning för sin produktion innan gränserna öppnas för import. Det betyder nya handelshinder eller prisstöd. Det vore en olycklig återgång till en jordbrukspolitik som leder fel.
När EU utvidgades 2004 fick de nya medlemsländerna inte fullt jordbruksstöd. Det berodde bland annat på att det ansågs bli för dyrt. Sverige och en del andra länder hoppades att det skulle leda till ett reformtryck och att EU:s kostsamma jordbruksstöd skulle trappas ned. Det har tyvärr blivit ett motsatt tryck. Nya medlemsländer kräver i stället – med all rätt – att bli behandlade som alla andra och få fullt jordbruksstöd.
Sveriges jordbruksminister Eskil Erlandsson har ofta talat om behovet av en reform av EU:s jordbrukspolitik. Han har hävdat att utvecklingen går åt rätt håll och har delvis haft fog för det. Sedan 2008 har EU:s jordbrukssubventioner ”frikopplats”, vilket innebär att prisstöden har tagits bort och att lantbruket har blivit mer marknadsinriktat. Bönderna har blivit mer beroende av efterfrågan, vilket är steg i rätt riktning.
Storleken på jordbruksstödet har emellertid inte minskat särskilt mycket. Det tidigare prisstödet har ersatts av ett gårdsstöd utan koppling till produktionen, men subventionerna är fortfarande orimligt stora. Omkring 45 procent av EU:s
budget går till jordbruk och landsbygdsutveckling.
Om Eskil Erlandsson menar allvar med sin vilja att förändra EU:s jordbrukspolitik är det med andra ord hög tid att slå spaden i marken. Han gjorde tyvärr inte särskilt mycket under sitt halvår som ordförande för EU:s jordbruksministrar. Han medverkade tvärtom till att det i höstas pumpades in mer stöd till mjölkbönderna när världsmarknadspriserna föll. Sedan dess har Erlandsson inte hörts av.
Sverige bör delta i den uppblossade och allt intensivare diskussionen. Häromveckan inledde EU:s nye jordbrukskommissionär, rumänen Dacian Ciolos, en ”öppen debatt” om jordbrukspolitiken på kommissionens hemsida. En stor del av de inlägg som hittills har publicerats kommer från Frankrike. Det argumenteras högljutt för mer bidrag och importbegränsningar. Risken är att den franskutbildade Ciolos framför allt kommer att lyssna på dem. Det är dags för Eskil Erlandsson att vakna och lägga sig i.