I sitt sommartal excellerade Reinfeldt i det han är bäst på: att uppträda som den store ansvarsbäraren. Tyvärr måste den som regerar i minoritet kunna spela på ett bredare register.
Moderatledaren försökte inte själv göra någon politisk poäng av att han i går höll sitt sommartal i Gustavsberg i stället för Vaxholm där han varit tidigare år. Flytten var nog tänkt att tala för sig själv. En ort som associeras med gammelmoderata väljare byttes ut mot en som leder tankarna i mer folkhemska banor.
Desto tydligare var Fredrik Reinfeldt i sitt ekonomiska budskap. Det var som om den internationella skuldkrisen och finansiella oron fått honom att hitta hem. I anförandet och än mer på pressträffen dessförinnan hamrade Reinfeldt in sitt favoritbudskap: Ansvar framför allt! Ansvar för landets ekonomi och ansvar för att det finns en stabil politisk ledning.
När statsministern utvecklar det temat är han trygg. Efter fem år som statsminister och snart åtta som moderatledare kan han peka bakåt och hävda att han följt en konsekvent linje.
För att riktigt understryka att Moderaterna inte vacklar eller viker sig för utpressning från oppositionens sida hade nya kopior av alliansens valmanifest från 2010 tryckts upp till journalisterna. Om några skulle ha glömt så fick de där se svart på vitt att vallöftena var villkorade och inte skulle genomföras förrän ekonomin tillät.
Reinfeldt missade inte heller tillfället att använda det parlamentariska läget för att ytterligare förstärka bilden av sig själv som statsman. För ett år sedan fanns en rödgrön allians, erinrade sig moderatledaren. Nu har de tre partierna upplöst sin allians, övergett sin politik och gjort sig av med sina ledare.
Han liknande tillståndet inom oppositionen vid det som på 1970-talet rådde bland de borgerliga. I realiteten har Sverige inte längre två regeringsalternativ.
Om landet just hade stått inför ett riksdagsval hade denna retorik kunnat vara effektiv. Nu fick den en underton av desperation.
Statsministern vet att han saknar egen riksdagsmajoritet och behöver stöd från oppositionspartier för att kunna föra en aktiv reformpolitik. Om risken för nederlag i riksdagen ska bli styrande kommer regeringen att tappa mycket av styrfarten och få nöja sig med att administrera det som redan åstadkommits.
Lördagens artikel på DN Debatt av Gustav Fridolin och Åsa Romson verkade mest irritera Reinfeldt. Han bevärdigade den först inte med ett ord. Efter att ha fått direkta frågor om hur han såg på de två språkrörens utspel avfärdade han det som oseriöst. Dels för att de i praktiken bara krävde att regeringen skulle göra Miljöpartiets förslag till sina. Dels för att det är så lätt att kräva ökade utgifter under sken av att det skulle röra sig om investeringar.
Kritiken är inte helt orättvis. Men som ledare för en regering som saknar egen majoritet har inte Reinfeldt råd att vara stingslig. Sakinnehållet i artikeln må ha varit tunt. Och det må finnas skäl att tvivla på att två så oprövade språkrör är beredda att ta de politiska risker som det skulle innebära att i förhandlingar med regeringen göra egna eftergifter.
Ändå borde Reinfeldt svälja förtreten och närma sig Miljöpartiet med både ödmjukhet och nyfikenhet. Kan det finnas stenar som ännu inte vänts, något som är viktigt för regeringspartierna och också ligger väl i linje med Miljöpartiets strävanden?
Både på utbildningsområdet och inom arbetsmarknadspolitiken har de borgerliga och Miljöpartiet kunnat finna varandra tidigare. Frågan är inte vem som ska lägga sig platt och acceptera den andra partens förslag. Frågan är vilken kreativitet och lyhördhet det finns för nya frågor att samarbeta om.
Reinfeldt är övertygande i rollen som ansvarsbärare men tar sin tillflykt till den lite väl lättvindigt. Nu befinner han sig i ett läge som kräver ett ledarskap med större bredd, en tidigare inte visad flexibilitet och uppfinningsrikedom.