Antalet unga förtidspensionärer ökar. Samtidigt har ohälsotalet i gruppen sjunkit och en ökad andel har kommit ut på arbetsmarknaden. Hur ska man tolka det?
I veckan kom uppgifterna om att förtidspensionerna ökar bland unga. År 2004 var det
4 441 personer som beviljades aktivitetsersättning, som det heter när personer under 30 år inte bedöms kunna delta på arbetsmarknaden. Förra året hade den siffran stigit till 6 163.
Men till siffrorna ska läggas en uppstramning av de diffusa sjukskrivningarna. Tidigare kunde sjukskrivningarna rulla på från år till år tills de med närmast 100 procents sannolikhet ersattes av förtidspension. Men det viktiga är hur många unga som stängs ute från arbetsmarknaden – inte hur deras utestängning etiketteras. Och då ser man i stället att frånvaron har minskat.
Ohälsotalet – antalet dagar under en 12-månadersperiod som ersatts med sjukpenning, rehabiliteringspenning eller sjuk- och aktivitetsersättning – har under samma jämförelseår sjunkit. I gruppen 19 år och yngre låg det år 2004 på 3,1. År 2010 hade det fallit till 2,0. Bland 20–29-åringarna var ohälsotalet 12,8 år 2004 och 10,8 sex år senare.
Såvida inte socialbidraget ökat kraftigt bland dessa personer under 30 år är det alltså en ökad andel som kommit ut på arbetsmarknaden eller under arbetsförmedlingens paraply. Det är en bra, inte en dålig, nyhet.
Men att problemet måhända är mindre än det först verkade förtar inte behovet av en lösning. I en färsk Timbrorapport, ”Arbetslinjen på undantag”, granskar Nima Sanandaji utvecklingen bland unga förtidspensionärer. Han konstaterar att det finns ett starkt samband mellan ungas ohälsotal och arbetslösheten på orten. I Norrtälje och Nynäshamn är ohälsotalet bland unga dubbelt så högt som i Solna. Och andelen unga förtidspensionärer under 2008 var dubbelt så hög i Gotlands och Norrbottens län som i Stockholm.
Detta indikerar att sjukpenning och förtidspensionering fortfarande, och även bland unga, används för att kamouflera svårigheter på arbetsmarknaden. Det är måhända vanskligt för en 19-åring med särskilda svårigheter att lämna sin hemort, men det lär inte bli lättare efter något eller några års sjukfrånvaro.
Vissa unga är alldeles för sjuka eller funktionshindrade för att någonsin få ett arbete. Frågan är hur många de är och om aktivitetsersättning verkligen är det bästa ersättningssystemet för dem. Eftersom det rör sig om unga som aldrig kommer in på arbetsmarknaden blir ersättningen per automatik låg och det blir den för resten av livet. Till idén om att det ska löna sig att arbeta hör tanken att skapa incitament för arbete. För den som verkligen aldrig kan arbeta gör dessa incitament varken från eller till. De fungerar inte som puff framåt utan resulterar bara i låg standard.
Vid sidan av denna grupp gravt funktionshindrade finns en större grupp med jämförelsevis lindrigare svårigheter, men som också har det tufft på arbetsmarknaden. Även om det inte löper någon järnridå mellan personer med noll arbetsförmåga och de som har någon liten procent är det viktigt med en så strikt uppdelning som möjligt. Personer som aldrig kommer att kunna arbeta ska inte sjukskrivas, och personer som skulle kunna arbeta på någon slags arbetsmarknad ska inte förtidspensioneras.
Med lägre trösklar in på arbetsmarknaden skulle det bli lättare för unga att ta sig in, även om unga med funktionshinder fortfarande skulle ha det tuffare än de utan. Nima Sanandaji argumenterar för långsiktiga lönesubventioner, även om det medför snedvridningar i ekonomin och undanträngningseffekter.
Detta är onekligen värt att fundera över. Ett inkluderande arbetsliv har ett värde som inte kan mätas i pengar. Det handlar om delaktighet. Och om värdighet. För alla.
DN 30/1 2011