Jan Björklunds förslag till ny lågstadielärarutbildning innehåller mycket som är bra. Men han måste inse att lösningen inte alltid är att återgå till det gamla, utan att hitta en ny väg framåt.
Är skolan till för samhället eller individen? Om detta har det rått delade meningar sedan den allmänna folkskolan infördes i mitten av artonhundratalet. För den gamla överheten blev såväl skolböcker som lärarutbildning viktiga redskap för att bibringa den uppväxande generationen de undersåtliga dygder som ansågs nödvändiga: fosterlandskärlek, gudsfruktan och förnöjsamhet.
Även dagens demokratiska samhälle använder skolan för att föra ut värderingar. Vill man vara elak kan man säga att den liberala pedagogikens budskap är att eleverna visserligen ska tänka fritt men att detta fria tänkande ska leda fram till rätt slutsatser.
Men detta är en nödvändig motsägelse. Insikten om att skolan måste sprida demokratiska medborgarideal bygger på erfarenheterna av trettiotalets totalitära regimer, framför allt Nazi-Tyskland. Hitlerregimen gjorde det brutalt tydligt att bildning och kultur i sig inte var något vaccin mot dåliga och ondskefulla idéer. Efter kriget blev det en målsättning i många skolsystem att fostra demokratiska medborgare.
Alla goda tankar kan dock drivas för långt. De senaste decennierna har skolan ofta betraktats som ett universal-instrument för att lösa så gott som alla samhällsproblem.
Men om kraven på socialisering och uppfostran blir alltför dominerande hotas utbildningssystemets andra uppdrag: att ge eleverna den kunskap de behöver för att växa som självständiga, kritiskt tänkande och fria individer. För många lärare ter sig det ansvar som både politiker och föräldrar lastar över på skolan i dag som orimligt.
I det perspektivet har Jan Björklund gjort en storartad insats som skolpolitiker. Med en dåres envishet har han hävdat att skolan ska vara skola, det vill säga en plats i samhället där undervisning och kunskapsöverförande står i centrum.
Problemet är dock att han som många engagerade och viljestarka politiker har en övertro på centralstyrning och stora reformer. Att man har identifierat problemet korrekt innebär inte att man med nödvändighet alltid sitter inne med den rätta lösningen.
Detta gäller inte minst de förslag till förändringar av lärarutbildningen som nu aviseras av Björklund. På tisdag lägger utbildningsdepartementet fram ett förslag som innebär en återgång till den gamla, breda lågstadielärarutbildningen.
Mycket är bra. Utbildningen förlängs med ett år och kraven när det gäller förmågan att undervisa i läsning, skrivning och räkning förstärks. Svagheten är att den möjlighet till fördjupning i andra ämnen som finns i dag tas bort.
Den nya lågstadieläraren ska åter bli en klasslärare med ansvar för sammanlagt elva ämnen som hon eller han har mycket begränsade kunskaper i. Det viktiga, som Björklund ser det, är att lågstadieläraren ägnar sig åt de grundläggande färdigheterna, ämneskunskaperna får lärarna i de högre årskurserna stå för.
Men detta innebär också att de positiva sidorna av 1985 års lärarreform försvinner. För många lärare har avskaffandet av den strikta uppdelningen i olika stadier varit stimulerande och utvecklande. Man har fått flexibilitet och ingått i arbetslag i stället för att ha det ensamma ansvaret i ett stängt klassrum.
Man måste inte alltid gå bakåt, Jan Björklund. Man kan kombinera det bästa av det gamla med det bästa av det nya.
DN 8/2 2010