Från att ha varit ett av världens mest slutna och politiskt trögrörliga länder befinner sig Burma sedan ett drygt år tillbaka i en fas av snabb förändring. Den politiska kursomläggningen är så dramatisk att den inte längre kan avfärdas som bara en ansiktslyftning.

Det är tydligt att det finns en ny strategi. Makten ska inte konsolideras genom den gamla vanliga kombinationen av slutenhet mot omvärlden och våld mot all typ av inre opposition.

Målet tycks nu vara att de internationella sanktionerna ska hävas. Och för att nå det har de nya civila ledarna avfyrat ett helt batteri av åtgärder. Nyheter som kommit under de allra senaste dagarna visar på bredden i de förändringar som pågår:

På tisdagen kom beskedet att oppositionsledaren Aung San Suu Kyi slutgiltigt bestämt sig för att ställa upp i fyllnadsvalet till parlamentet i april. På torsdagen meddelades att regeringen ingått vapenvila med karengerillan, och på fredagen frigavs en rad välkända demokratikämpar.

Den snabba scenförändringen är både överraskande och hoppingivande. Aung San Suu Kyi förklarade själv på onsdagen att Burma står på gränsen till ett demokratiskt genombrott. Hon har valt att se möjligheterna som ligger i den påbörjade processen. Samtidigt är det tydligt att hon våndats inför beslutet att ställa upp i valet.

Regimen behöver henne för att vinna viss legitimitet i omvärldens ögon. Men vad händer när hon väl tagit plats i parlamentet eller till och med i regeringen, vilket det också talats om?

Så länge hon satt i husarrest utgjorde hon en obe­roende maktfaktor i kraft av den respekt hon åtnjuter såväl inom landet som internationellt. Ensam i maktens korridorer kan hon reduceras till ett alibi och därmed i realiteten förlora sin ställning som oppositionens samlande gestalt.

Att juntans män skulle ha demokrati som sitt mål är inte sannolikt. Motivet för reformprocessen är nog snarast att de söker nya medel att försvara sin egen maktställning. Internationell isolering, en svag ekonomi och ett långvarigt inbördeskrig mot olika minoritetsgrupper har gjort regimen sårbar.

Kina har varit Burmas enda betydelsefulla partner men utgör samtidigt ett exempel på att en enpartistat som väljer handelns och de ekonomiska reformernas väg kan vinna ny styrka.

Om Kina är förebilden har regimen det lätta bakom sig. Att släppa politiska fångar är inte svårt. Även vapenvilor kan vara relativt enkla att ingå. Det svåra är att acceptera att frisläppta demokratikämpar åter börjar demonstrera och på andra sätt verka för mänskliga fri- och rättigheter. Dit hör också att driva en minoritetspolitik som minskar spänningarna mellan landets olika folkgrupper och skapar förutsättningar för bestående fred.

Aung San Suu Kyi tar en medveten risk när hon ställer upp i fyllnadsvalet. Men både hon och västvärldens ledare har goda skäl att delta i samtal.

Även om president Thein Seins mål är att stärka staten så har ingen politiker som inleder en reformprocess full kontroll över dess utveckling. Det som börjar som ett maktens konsolideringsprojekt kan leda till verklig förändring.