Det har blivit dyrt att bo i Stockholm. Nya bostäder behövs. Men det kräver också en diskussion om vilken sorts stad vi vill bo i.
Bostadspriserna i Stockholm har under det gångna året fortsatt att stiga mot nya rekordnivåer. Allt fler vill bo i huvudstaden, eller tvingas att flytta hit för att få jobb. På DN Debatt, i tisdags, pekade Hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman tillsammans med arkitekten Gert Wingårdh ut den bristande konkurrensen i byggsektorn som en orsak till att det byggs för lite, för fult och för dyrt.
Något ligger det kanske i detta. Men orsakerna till de höga byggkostnaderna återfinns även i statliga byggnormer och Byggnads intensiva arbete med att pressa upp lönerna i branschen. Det är egentligen tveksamt om man kan tala om en bostadsbrist i Stockholm. Visst kan och bör det byggas mer. Men huvudstadens yta är begränsad och det finns också gränser för vad man kan åstadkomma med förtätning och påbyggnader utan att göra alltför stort våld på boendemiljön och stadsbilden.
Byggkostnader är inte heller hela förklaringen. De stigande priserna återspeglar både en ökande betalningsvilja och betalningsförmåga. Om utvecklingen är hållbar i längden eller uttryck för en begynnande bostadsbubbla är en annan fråga. Klart är att alla som vill det aldrig kommer att kunna bo i centrala Stockholm så länge det anses attraktivt att bo där.
Den pågående fördyringen har onekligen sina nackdelar. En stad med blandade prisnivåer på boendet blir mer levande och kreativ. Berlin har till exempel gynnats kulturellt av det stora utbudet av orenoverade och billiga lägenheter som uppstod efter murens fall. En dyr stad tenderar att bli mer segregerad och strömlinjeformad, både i sitt utbud och i sina invånares sammansättning.
Dilemmat är att en attraktiv stad fördyras just för att den är attraktiv, och därmed på sikt blir mer likriktad, ängslig och steril. Det är en inneboende logik som är svår att komma runt.
Hyresrätterna i innerstaden har knappast bidragit till att motverka den här tendensen. När kötiderna för en attraktiv hyresrätt överstiger tjugo år är det knappast människor i ”utanförskap” som gynnas utan snarare de med framsynta föräldrar – i regel redan väletablerade grupper. Den omfattande utförsäljningen av allmännyttan i Stockholm kan kritiseras för att gemensamt ägda tillgångar ofta sålts till på tok för låga priser. Men den förda politiken är inte orsak till bristen på hyresrätter. Under hela den förra mandatperioden ombildades 22 000 hyreslägenheter i Stockholm. Men bara mellan 2009 och 2010 förlängdes stadens bostadskö med 47.000 personer, från 270.000 till 317.000 personer.
Bristen beror helt och hållet på att hyresrätterna är underprissatta. En ordnad avreglering – som inte orimligt gynnar befintliga hyresvärdar – är därför önskvärd. Både för att öka nyproduktionen av hyresrätter och minska orättvisorna och svarthandeln som följer med dagens decennielånga köer.
Snabbt stigande bostadsrättspriser, orimligt billiga hyresrätter och en omfattande svart andrahandsuthyrning har alla varit jackpot för de redan lyckligt lottade. Det rör sig om en gigantisk omfördelning av resurser från fattiga till rika.
Det är ett starkt skäl att öka nyproduktionen. Men det bör ske inom ramen för en större idé kring staden och dess utformning. En stad är mer än dess enskilda delar. Och det är inte fler monotona miljonprogramsområden eller enorma köpcenter Stockholm behöver.
Ju tätare staden blir, desto mer eftertanke krävs kring husens placering och behovet av levande offentliga rum som parker, bibliotek, kaféer och kvartersbutiker. En god blandning av arbetsplatser, affärer och bostäder skapar trivsel. Fler hus behövs. Men en levande stad bygger inte sig själv.