Med jämna mellanrum invaderas FN:s nedgångna högkvarter av skadedjur.

Ibland hinner råttorna före personalen till den dagliga buffén, berättar en diplomat som citeras i den nyligen utkomna boken ”Mr Chance. FN:s förfall under Ban Ki-moon” (Brombergs).   

Beskrivningen av råttornas framfart i byggnaderna vid East River i New York ger en stark bild av en ruffig världsorganisation på nedgång.

Det är också författarnas syfte. Journalisten Niklas Ekdal, tidigare bland annat DN:s politiska redaktör, och Inga-Britt Ahlenius, tidigare en av FN:s under-
generalsekretare, har skrivit en intressant stridsskrift. De är oroliga över tillståndet
i världsorganisationen.

Granskningen handlar inte om hur FN sköter sitt uppdrag i världen. Boken är en uppgörelse med FN:s nuvarande generalsekreterare och slutsatsen är att Ban Ki-moon inte har tillräcklig kompetens för att leda generalsekretariatet, världsorganisationens administrativa hjärta.

Ban Ki-moons svaga ledarskap innebär enligt författarna en ”smygande katastrof”. För att klara de allt större och allt mer komplicerade åtagandena rörande till exempel fredsmissioner och katastrofhjälp måste FN få en ny generalsekreterare, anser de.

De allvarliga anklagelserna bygger i huvudsak på Inga-Britt Ahlenius erfarenheter efter fem år som chef för FN:s interngranskning. När hon avgick i somras överlämnade hon ett slags slutrapport till Ban Ki-moon som också utgör ett avslutande kapitel i boken.

Det är en personligt skriven rapport som innehåller en delvis egendomlig blandning av stort och smått.

Inga-Britt Ahlenius är till exempel upprörd över den ”ton” som Ban Ki-moon använder. Hon gör också ett stort nummer av att generalsekreteraren har uppmanat sina medarbetare att föra fram intern kritik, men sedan avfärdat dem som vågat träda fram.

Det låter inte trevligt, men inte heller särskilt anmärkningsvärt. Så går det till på många arbetsplatser.

Men Ahlenius levererar också tung kritik som världen borde ta på allvar.

Ban Ki-moon har till exempel inte främjat, utan förhindrat, den interngranskning och öppenhet som organisationen så väl behöver.

Han har vägrat riskanalys av sin egen avdelning, försökt påverka centrala
utnämningar inom granskningsavdelningen och inte sett till att reformera
FN:s ålderdomliga budgetprocess. Det är illavarslande.

Det finns förvisso fler skäl att vara skeptisk till FN. Den blytunga byråkratin och de många obehagliga, diktatoriska medlemsstaterna väcker berättigade frågor om organisationens legitimitet.

Men vid stora humanitära katastrofer finns det ingen annan global aktör som kan hjälpa nödlidande. I många av världens oroshärdar är det fortfarande bara FN som har möjlighet att gripa in för att försöka avvärja våld, skydda civila och främja fred.

Världen behöver FN. Därför är det ange-läget att organisationen har en kompetent ledning.

En allt för aktivistisk generalsekreterare är inte heller önskvärt. Men för att klara det som har kallats världens svåraste jobb krävs en stark, skicklig men också lyhörd person.

Ban Ki-moons första mandatperiod löper ut 2012 – och sedan räcker det.

De ansvariga i Sveriges regering bör därför läsa Ahlenius rapport, ta fasta på och fördjupa den sakliga kritiken och sedan försöka få fler länder att ställa sig bakom kravet att FN behöver en bättre generalsekreterare.