Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Chans att hämta andan

Europas krishanterare kan pusta ut. På onsdagen gav den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe klartecken till den permanenta räddningsfonden ESM. Även om beslutet var väntat ledde det till att aktiemarknaderna runt om i Europa steg och att räntorna i länder som Spanien och Italien sjönk. Dessutom stärktes euron.

Alternativet – att domstolen sagt nej – hade medfört en betydligt kraftigare reaktion, fast i negativ riktning. För den gemensamma valutans framtid hade ett rättsligt nederlag varit farligt.

Nu kan EU:s ledare i stället gå vidare med den plan som de beslutade om på toppmötet i juni, och som innebär att räddningsfonden permanentas och ges en lånekapacitet på 500 miljarder euro. Det är pengar som bland annat ska kunna användas för att hjälpa banker och stater i nöd.

”Det är en bra dag för Tyskland och en bra dag för Europa”, sade förbundskansler Angela Merkel. ”Vi har ännu inte kommit ur krisen, men vi har tagit de första stegen.”

Merkel har anledning att känna sig lättad. I den tyska inrikespolitiken har hon åter lyckats manövrera sig förbi ett farligt hinder med bibehållen styrka. På kort tid har två avgörande krisbeslut gått hennes väg: beskedet i förra veckan om att Europeiska centralbanken planerar att köpa krisländernas statsobligationer, i syfte att pressa ned skyhöga räntor, och så gårdagens klartecken för ESM.

Angela Merkel har fått som hon velat, trots motståndet från såväl Bundesbank som en växande hemmaopinion. Hon visar sig på nytt vara en skicklig maktspelare, vilket dock inte gör henne till en god strateg.

Eurokrisen befinner sig trots den senaste tidens goda nyheter i ett dramatiskt skede, och det politiska utrymmet för att lösa den minskar successivt.

I eurozonens mer välmående stater avtar viljan att bidra till fler räddningspaket, samtidigt som krisländernas befolkningar känner en växande motvilja mot åtstramningsdiktat från Bryssel och Berlin. Tillväxtutsikterna de närmaste åren är bedrövliga och de sociala problemen tilltar.

Samtidigt är räddningsfonden underkapitaliserad. Om flera länder behöver hjälp på en och samma gång – exempelvis Italien och Spanien – kommer pengarna inte att räcka.

Är Tyskland då berett att bidra med fler miljarder? Och vad säger Finland, Nederländerna och Österrike?

En annan kontroversiell fråga gäller inflationstakten, som behöver öka för att södra Europa och Irland ska kunna återhämta sig snabbare och minska sin skuldsättning. Är tyskar, formade i sin historiska rädsla för inflation, beredda att acceptera en sådan utveckling?

Den dominerande och till stora delar falska berättelsen om krisen – ”dugliga stater i norr hjälper slösaktiga i söder” – har gjort det svårt att vinna medborgarnas stöd för de åtgärder som är ekonomiskt nödvändiga för att skydda euron från söndring.

Det gäller också förslaget om en europeisk banktillsyn och insättningsgaranti, som borde vara naturligt om man tror på idén om en väl fungerande inre marknad med fri rörlighet för kapital och tjänster.

Förbundskansler Merkel hade kunnat ge debatten en helt annan inramning om hon från början varit tydlig med vissa saker.

För det första: Tyskland tillhör de länder som tjänat mest på eurons införande. Utlåningen till Sydeuropa höll uppe exporten under de för Tyskland dystra åren i början av 2000-talet.

För det andra: Tyska banker och företag har spelat en avgörande och stundtals destruktiv roll i krisens uppbyggnad. Om valutasamarbetet spricker kommer kredit- och investeringsförluster att hemsöka Tyskland; en nota som vida överstiger vad skattebetalarna nu skickar i väg i form av räddningspaket.

Angela Merkel har fortfarande chansen att börja argumentera och agera annorlunda. Tack vare beslutet i Karlsruhe har avgörande tid vunnits. Det går att göra om och göra rätt.