Med hjälp av en tidigare anställd tog sig TV4:s ”Kalla fakta”-team in i ett fryshus på Parken Zoo i Eskilstuna. Där låg stelnade kadaver huller om buller, bland annat en krokodil, höns och några pumor. I en annan frys låg skinn och klövar från en eller flera bongoantiloper. Det såg vidrigt ut.
Parken Zoo är en förlusttyngd djurpark. Ett av argumenten för att år efter år behålla parken i kommunal ägo är att den sysslar med behjärtansvärt arbete för att skydda utrotningshotade arter. Varför Eskilstunas kommuninvånare ska ta detta särskilda skattebetalaransvar för hotade djurarter är oklart.
Men precis som ett flertal djurparker i Sverige deltar alltså Parken Zoo i europeiska bevarandeprojekt (EPP). I parken finns till exempel den mustaschprydda kejsartamarinen, en dvärgflodhäst, egyptiska sköldpaddor, jätteuttrar och nyinförskaffade jaguarer. Enligt djurparkens hemsida syftar några av projekten till att djur ska sättas ut i naturen. Det är lättare sagt än gjort. Ju mer kontakt parkdjur har med människor, desto svårare att få dem att överleva på egen hand i sin naturliga omgivning.
Det finns visserligen exempel på arbete i eller via djurparker som faktiskt leder till att vilda populationer förstärks. Nordens Ark i Bohuslän bedriver ett flertal sådana projekt. Under några år har man lyckats få den i Sverige akut hotade vitryggiga hackspetten att para sig i fångenskap. Sedan det lyckades har 87 ungar satts ut i lämpliga lövskogar.
Eller som i bortersta östra Ryssland, där det finns några dussintal exemplar av amurleoparden kvar. I ett extremt ambitiöst och dyrt projekt har ett gigantiskt område hägnats in och djurparksleoparder placerats ut. Tanken är att de ska föröka sig och deras ungar sedan uppgå i det vilda artbeståndet.
Men verksamheten på ställen som Parken Zoo är mer beskedlig. Där ägnar man sig huvudsakligen åt att i kontakt med så kallade stambokförare delta i projekt där djur skickas mellan djurparker och används för framavling av genetiskt sunda, så kallade försäkringspopulationer. Ett slags backup om de vilda bestånden utrotas. Eftersom syftet är att bygga upp bästa möjliga genetiska status är individerna som sådana inte viktiga, och utrymmet är begränsat. Att djurparker som deltar i bevarandeprojekt ibland måste avliva djur är ofrånkomligt.
Men detta kyliga vetenskapliga förhållningssätt passar illa med den pr-bild som en djurpark kan vilja förmedla. I lokalmedier har bilder på nyfödda och nyanlända djur visats upp i åratal. Det är svårt att både rida på detta engagemang för enskilda djur och att öppet erkänna att man avlivar dem när de inte längre fyller en funktion i projektet.
Sedan är det svårt att komma från misstanken att djur förpassats till fryshuset på Parken Zoo för att göra plats för andra, mer publikfriande arter. Varför dödades pumorna och de randiga bongoantiloperna egentligen? Djurparkschefen har gett en rad olika svar om döda och försvunna djur; i tv, på Facebook, och i det egna pressmeddelandet. ”Kalla fakta”-avslöjandet, tillsammans med de rapporter och vittnesbörd om vanvård som Eskilstuna-Kuriren tidigare har berättat om, gör nog att kommuninvånarnas betalningsvilja krymper ytterligare.
Idén med vilda djur som föds och växer upp i fångenskap är etiskt knepig. Samtidigt lever djurparksdjur som behandlas väl tryggare än sina vilda artfränder, med vatten och mat i överflöd, utan fiender och faror. Det är väl ungefär så vi kan rättfärdiga seden att begapa vilda djur i bur eller inhägnad.
Men i djurparker som kämpar med besöksstatistik och miljonförluster tillåts bevarandeprojekten verka i motsatt riktning. När de utrotningshotade djuren gjort sitt för artens genetiska vitalitet är det dags för fryshuset. Det finns något cyniskt i det.