Det finns goda argument mot såväl rot- som rut-avdrag. I det lilla handlar det om att staten tvingas göra godtyckliga avgränsningar mellan vad som godkänns och vad som inte ger skattereduktion.
I rut-regelverket finns lustiga exempel: Att hyra in en person som läser läxor med ungarna är inte okej, men om samma person också hämtar barnen i skolan och från baletten kallas det barnpassning och under sådan kan man göra skoluppgifter. Klippta häckar ger reduktion, men inte trädbeskärning.
Dessa distinktioner är svårkontrollerade för Skatteverket. Och man kan ana att vissa aktiviteter har bytt namn på fakturan.
Det är det svagare argumentet mot rot och rut. Det finns två tyngre. Dels komplicerar avdragen skattesystemet, och det ligger ett egenvärde i att ha ett enkelt regelverk. Dels innebär skatterabatten en politisk styrning av medborgarnas konsumtion, och sådana ingrepp bör främst göras för att begränsa bevisade farligheter som alkohol, tobak och fossila bränslen.
Ändå överväger argumenten för att ge skattesubvention för arbeten i och på hemmet. Först och främst för att det skapar arbeten, men också för att svart blir vitt. Snickare och städare betalar skatt och får pensionsrättigheter och sjukförsäkring, momspengar blir det också.
De rödgröna säger sig vilja avskaffa rut, nästan genast vid en valvinst, och rot till nästa högkonjunktur. Skulle arbetskraftsbristen bli skriande är det en lämplig åtgärd. Men det ligger väldigt långt borta. Uppenbarligen har de LO-fack vars medlemmar rotar och rutar svårt att se denna situation framför sig eftersom de vill ha kvar skatterabatten för de vita jobbens skull.
Ytterligare ett skäl för rut är den frihet avdraget ger, inte minst för de äldre. Många gamla med låg pension anlitar privat städhjälp och är glada för att de då själva får bestämma vad som ska göras när städaren kommer. Den som har kommunal hemtjänst får finna sig i att det är biståndshandläggaren som avgör.
I en del kommuner är hemtjänsttaxan utformad så att det blir billigare att få privatstädat med rut-avdrag än att ha hemtjänst. Men också i kommuner där det kostar mer att leja själv väljer pensionärer att göra det just för självbestämmandets skull. Man blir en kund, som kanske får en chokladask av städfirman till jul, i stället för att vara en klient som snarare förväntas ge bort praliner.
Det finns inga odiskutabla beräkningar av vad rot- och rut-reduktionerna kostar. Centerledaren Maud Olofsson menar att åtminstone rut är ”lönsamt” för staten. Finansminister Anders Borg är försiktigare, han räknar med ett nettotapp på 1,4 miljarder kronor om året för rut och rot på sikt.
Folkpartiet och Centern pläderar nu för att öka skattereduktionen för rut till 75 procent för äldre över 80 år och för familjer med barn under 18 år. Med en sådan utvidgning skulle statens inkomstbortfall öka, men det är den lilla invändningen. Det stora felet med förslaget är att det gör skillnad på medborgare och medborgare på ett otillständigt vis.
Regeringen har redan genomfört en sådan uppdelning inom arbetslöshetsförsäkringen, arbetslösa med omyndiga barn har 150 fler a-kassedagar än andra. Det var en oklok förändring, vill politiker stödja barnfamiljer får de använda de system som är avsedda för det: barnbidrag, bostadsbidrag och föräldraförsäkring.
Att blanda in åldrar och familjeförhållanden i skattesystemet vore djupt olyckligt. Och har man en gång börjat finns ingen hejd på faktorer att laborera med – fler åldersgränser, funktionshinder...Sverige behöver fler arbetstillfällen. Men inte för deklarationsrådgivare.
DN 8/3 2010