Håkan Juholt vill tala med regeringen om energipolitiken. Det började med att han raljerande över att Centern och Folkpartiet har olika syn på den kärnkraftsöverenskommelse som regeringspartierna ingick för två och ett halvt år sedan. Sedan har han återkommit till frågan och betonat att han är öppen: ”Jag kan inte tänka mig en sämre start på dessa samtal än att börja med att villkora dem” (DI 29/9).

Politiskt innebar den borgerliga kompromissen i februari 2009 ett genombrott. Årtalsexercisen övergavs och den gamla klyftan mellan kärnkraftens anhängare och motståndare överbryggades. För eller emot förvandlades till en fråga om ramar och krav.

Ändå var arbetet ofullbordat. Den borgerliga alliansen hade funnit en formel för att hantera sin egen inre oenighet om kärnkraften. Men som grund för långsiktiga mångmiljardinvesteringar var en riksdagsmajoritet som hängde på några enstaka röster bräcklig.

Att Miljöpartiet som föddes ur antikärnkraftsrörelsen skulle kunna kompromissa i denna fråga är osannolikt. I realiteten står därför hoppet om en bredare energipolitisk majoritet till Socialdemokraterna.

I någon mån kan de ha stötts bort av sättet på vilket regeringen hanterade energifrågan under förra mandatperioden. Vad fanns mer att samtala om när motparten redan presenterat en färdig kompromissprodukt? Vad var detta om inte att bjuda med armbågen?

För regeringspartierna handlade saken naturligtvis inte bara om att skapa en fast grund för den framtida energipolitiken. De ville en gång för alla undanröja det värsta av alla hinder för borgerligt samarbete.

Men hur artig och tillmötesgående regeringen än hade varit mot Socialdemokraterna, var de inte mogna för någon blocköverskridande överenskommelse. Mona Sahlin hade hårt bundit sig för att gå till val med en egen allians. Miljöpartiet och Vänsterpartiet kunde effektivt blockera minsta försök till kompromiss med regeringen.

I dag är läget ett annat. Mona Sahlin har efterträtts av en man från Oskarshamn. Vänsteralliansen är ett minne blott.

Eftersom Håkan Juholt gärna skjuter från höften är det inte helt lätt att bedöma när han menar allvar och när han bara har fått ett infall. Att han kommer från en kärnkraftskommun behöver inte vara en fördel. Om Socialdemokraterna liksom Centern ska släppa modellen med avveckling av reaktorerna en efter en, så skulle en gammal kärnkraftsmotståndare sannolikt ha lättare att övertyga skeptiska partikamrater.

Att det finns hinder och svårigheter är dock inget försvar för passivitet. För även om det inte blir lätt har förutsättningarna för en riktigt bred blocköverskridande kärnkraftsuppgörelse aldrig varit bättre än de är just nu.

Få trodde att den borgerliga alliansen skulle klara att gemensamt ta det steg som energiöverenskommelsen innebar. Med mod, lyhördhet och ömsesidig respekt är det inte omöjligt att också en bredare kompromiss skulle kunna ingås.

Låt den stora pensionsöverenskommelsen bli förebilden. Det går att höja blicken, att se bortom de partitaktiska riskerna och att gemensamt skapa något av bestående värde för hela landet.