Ja, integrationsminister Tobias Billström gjorde bort sig dubbelt i veckans mycket omtalade DN-intervju. Värst var naturligtvis uttalandet om att de som gömmer flyktingar inte är blonda och blåögda. Ett uttalande med rasistisk klang.
Så, är Billström rasist? I så fall har han varit en oerhört slug, slipad och lömsk sådan. Eller svårslaget inkompetent.
I senaste numret av tidningen Fokus kan vi följa Billströms politiska resa från Oxie stadsdelsnämnd till Rosenbad. Han har kritiserat de moderater som uttryckte sig rasistiskt i ”Uppdrag gransknings” berömda valstugereportage. Han har sytt ihop en migrationspolitisk överenskommelse med Miljöpartiet och inte de traditionellt mer restriktiva Socialdemokraterna.
Han har drivit igenom reformen om arbetskraftsinvandring. Och han har i snart sju år presiderat över den asylpolitik som är västvärldens kanske mest generösa: år 2011 var enligt tankesmedjan Fores sajt migrationsinfo.se ungefär 1,4 miljoner personer i Sverige födda utomlands, vilket motsvarade 15 procent.
Mot detta ska ställas ett par dåliga uttalanden, om volymer respektive hårfärg. Om de bevisar att Billström verkligen är rasistiskt anstruken, som hans kritiker hävdar, måste han ha valt en av de mest förslagna – eller sämsta tänkbara – metoderna i historien för att hålla svarthåriga och brunögda människor utanför Sveriges gränser.
Nu är det dags att gå vidare. Billströms ministerportfölj är viktig. Många frågor återstår att besvara, mycket hårt jobb att genomföra.
Det finns en florerande berättelse, några skulle kalla den konspirationsteori, som går ut på att Moderaterna medvetet genomgått en skiftning i sin invandringspolitik. Uttalandena om ”etniska svenskar mitt i livet”, volymdiskussionen, Reva, utpekandet av utlandsfödda barns roll i de sviktande skolresultaten – är det för många markeringar för att vara en slump? Fiskar partiet i grumliga vatten, är det SD-väljare eller potentiella sådana man är ute efter med brun håv?
Vad som talar emot den teorin är inte minst Fredrik Reinfeldts skarpa markeringar mot Billström och statsministerns ofta visade misstro mot SD och dess politik.
Men anta att kritikerna har rätt, att det skett en förändring hos Moderaterna. Inte ens då är det klart att det är SD-väljarna partiet jagar; kanske är det lösningar på konkreta politiska sakfrågor. Det är inte märkligt, och borde inte vara kontroversiellt, om ett parti vill tala om ämnen som hur invandringen bör regleras och hur man ska bemöta dem som stannar i landet trots asylavslag.
Diskussioner om att utlandsfödda har svårare att få fäste på arbetsmarknaden eller lyckas i skolan kan knappast heller vara tabu i offentligheten. Det är tråkigt och farligt när skrik om ordval och problemformuleringar blir så högljudda att de dränker sakfrågorna och debatten om hur de ska lösas.
Men om Moderaterna vill skaka av sig de värsta konspirationsteorierna är det dags att tala klarspråk i stället för att komma med testballonger och halvkvädna visor. Står de fast vid den generösa asylpolitik som regeringen och Miljöpartiet enats om eller är det dags för en kursändring, kanske mer i samklang med de M-kommunalpolitiker som tycks anse att gränserna varit för öppna?
Medan Moderaterna grunnar kan frågan gå till Socialdemokraterna. Vilken är deras linje? Hur vill de bemöta asylsökande som fått avslag? Vill de fortfarande neka papperslösa subventionerad vård? Hur restriktiv ska arbetskraftsinvandringen vara?