En bred uppgörelse om socialförsäkringarna, liknande
pensionsöverenskommelsen från 1990-talet, ligger i allas intresse – inte minst regeringens.
Behvoet av en ordentlig socialförsäkringsreform har dryftats i flera år. Regeringen har även utlovat en parlamentarisk socialförsäkringsutredning som skulle kunna leverera skarpa förslag. Men någon utredning har ännu ej tillsatts – bland annat på grund av motstånd från socialdemokratin.
Det är synd. Alliansen har visserligen genomfört en rad nödvändiga – om än impopulära – åtgärder för att stävja missbruket av arbetslöshets- och sjukförsäkringarna. Men utan en bred uppgörelse riskerar vi att efter nästa val få återställare som ingen egentligen vill ha – inte ens socialdemokraterna.
Oppositionens högljudda kritik av förändringarna i sjukförsäkringen är ett bra exempel på en kritik som många gånger framförs mot bättre vetande. Antalet arbetsföra som inte arbetar på grund av sjukdom har tredubblats sedan 1970-talet, trots att Sverige tillhör de länder som har bäst folkhälsa i världen. Förtidspensioneringarna rusade lika oförklarligt i höjden under regeringen Perssons tolv år vid makten.
Att denna utveckling hade sin rot i systemfel har bland annat slagits fast i den utredning som den tidigare sjukförsäkringsministern Anna Hedborg (S) presenterade för drygt två år sedan. Det råder därmed inget tvivel om att sjukskrivning och förtidspensionering utnyttjades som brickor i det arbetsmarknadspolitiska spelet av de tidigare socialdemokratiska regeringarna.
Även många socialdemokrater inser nog att det i längden inte är hållbart att hantera socialförsäkringarna på det sättet. Hedborgs utredning borde därför vara en utmärkt utgångspunkt för en bred uppgörelse om ett stabilare regelverk.
En av de viktigaste slutsatserna i utredningen var att lyfta ut sjukförsäkringen från statsbudgeten. En fristående försäkring skulle göra det tydligt att det rör sig om just en försäkring och inte ett bidrag från staten. Det är ett resonemang som även kan appliceras på a-kassan – som likt sjukförsäkringen borde vara obligatorisk.
Genom att lyfta ut a-kassan ur statsbudgeten skapas tydliga incitament att minimera missbruket och samtidigt värna rimliga ersättningsnivåer under den tid det normalt tar att hitta ett nytt arbete. Oppositionen skulle troligen kunna acceptera en avtrappning i a-kassan i utbyte mot höjda ersättningstak – en kompromiss som skulle uppfylla bägge dessa villkor.
I linje med försäkringstanken bör dock premierna bara betalas in på inkomster upp till ersättningstaket. Dagens system innebär i praktiken en extra inkomstskatt på höginkomsttagare. Allmänna social-försäkringar ger ändå en betydande omfördelningseffekt till dem med låga inkomster, vilka löper större risk att drabbas av arbetslöshet och sjukdom.
Den kanske största vinsten med att göra socialförsäkringarna oberoende är att de då inte tillåts att tränga ut övrig offentlig verksamhet utan måste bära sig själva. En boskillnad skulle göra det betydligt lättare för medborgarna att se vad premier respektive skattepengar går till – ännu mer så om försäkringspremien redovisas separat på lönebeskedet i stället för att som i dag bakas in i arbetsgivaravgiften.
Det finns minst ett lyckat exempel att ta efter. Den svenska pensionsuppgörelsen från 1998 var ett prov på politisk framsyn och handlingskraft som gjort många utländs-ka bedömare gröna av avund.
När vi nu går in i den värsta ekonomiska krisen i mannaminne har inte minst alliansen mycket att vinna på att få till stånd en liknande uppgörelse om social-försäkringarna. I ett längre perspektiv ligger dock en uppgörelse om ett robust socialförsäkringssystem även i oppositionens – och inte minst svenska folkets – intresse.