Problemet är inte att ”motbjudande” publikationer får statsstöd. Hela presstödet har överlevt sig självt. Det är dyrt, ineffektivt och godtyckligt.
”Motbjudande”, säger kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth i Ekot. ”Vettiga regler”, efterlyser nyhetsmagasinet Fokus chefredaktör Martin Ahlquist på DN Debatt. De flesta svenskar som fått höra att Presstödsnämnden beviljat Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag ett verksamhetsstöd på 2,3 miljoner kronor är sannolikt lika beklämda.
Ahlquist lämnar sin plats i Presstödsnämnden i protest mot att den enligt lagen inte får ta hänsyn till ”vare sig tidningens politiska inställning eller dess ställningstagande i enskilda frågor”. Som positiv förebild framhåller han sändningstillståndet för Sveriges Television och Sveriges Radio: Där ”vågar man” ta ställning till innehållet.
Men det handlar inte om ”att våga”, för jämförelsen med etermedierna haltar. Hela begreppet public service har sin grund i att etermedierna verkat på en monopolmarknad. Frekvensutrymmet var från början starkt begränsat. Det var inte möjligt att låta alla som så önskade starta egna radiosändningar.
Därmed utgjorde sändningstillstånden en begränsad, gemensam samhällstillgång. I och med att det var ett slags privilegium att få sända var det också rimligt att staten ställde vissa krav, bland annat om innehållet.
Regleringen av pressen har historiskt andra rötter. Tekniskt finns ingen gräns för antalet tryckpressar och därmed heller ingen legitim grund för staten att vare sig kräva tillstånd för tidningsutgivning eller ha synpunkter på vad tidningarna ska innehålla.
Nyckelfrågan på pressområdet har i stället varit hur ansvar ska kunna utkrävas i efterhand om någon tidning överskrider en yttersta gräns, om de bedriver hets mot folkgrupp eller förtalar enskilda.
När presstödet växte fram under 1960- och 1970-talet var Socialdemokraterna och Centerpartiet de drivande. De ville rädda sina egna tidningar från att gå under. Även om reglerna formellt inte tog någon hänsyn till partifärg kom reglerna att utformas så att systemet, med Svenska Dagbladet som tydligt undantag, fungerade som ett stöd till de S- och C-märkta tidningarna.
Partiintresset präglade systemet. Men det fanns vid den tiden också principiella argument för någon typ av statligt stöd. En våg av tidningsdöd svepte över landet. Det var verkligen en demokratisk förlust att allt fler orter blev utan tidning och att andra som haft flera fick nöja sig med en enda.
Att den tekniska utvecklingen ledde till allt högre tryckkostnader gjorde också att det inte fanns något större hopp om att de utslagna tidningarna skulle ersättas av nya.
I dag är situationen en annan. Teknikutvecklingens flod har vänt. Internet har sänkt de skyhöga startkostnaderna för daglig skriftlig opinionsbildning till nära noll. Vem som helst kan nu ha sin egen blogg eller ge ut en enkel nättidning. Bara ett fåtal når masspublik. Men hindren är inte längre av strukturell, teknisk art. Därmed har det starkaste argumentet för statligt presstöd fallit.
Dessutom vet vi i dag att presstödet aldrig blev särskilt effektivt. Tidningsdöden fortsatte trots mångmiljonstödet. På senare år har en strukturomvandling gjort att många stödtidningar kommit att inkorporeras i större koncerner. Så nu går stora delar av presstödet till ägare som på andra orter ger ut tidningar med en dominerande ställning.
Felet är inte att staten är alltför kyligt objektiv när den delar ut presstödspengar. Så länge innehållet i tryckta skrifter inte strider mot lagen ska staten inte lägga sig i. Felet är att hela presstödssystemet har överlevt sig självt. Det är inte bara kostsamt, utan också ineffektivt och godtyckligt.
DN 24/4 2010