Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Dags att reparera Frankrike

DN 8/5 2017. Katastrofen uteblev och Europa drar en lättnadens suck. Liberalen Emmanuel Macron blir Frankrikes president efter att ha tagit hem en storseger mot den främlingsfientliga populisten Marine Le Pen. Men även om landet inte rycks upp med rötterna rör det sig nu på okänd mark. En oprövad nykomling tar över euroområdets näst största ekonomi.

Valrörelsen var exceptionell. Missnöjet med etablissemanget var öronbedövande. Den sittande presidenten var så impopulär att han inte vågade ställa upp, Frankrikes mest kända politiker föll bort en efter en. Det stora borgerliga partiet, Republikanerna, utsåg en kandidat som hade garderoben full av skandaler. Det regerande Socialistpartiet hittade en ovalbar utopist. Datahackare försökte blanda sig i striden på sluttampen.

Le Pen fick omkring 35 procent, nästan dubbelt så mycket som pappa Jean-Marie för 15 år sedan, vilket är djupt bekymmersamt. Hennes ekonomiska planer skulle föra mot ruin, hennes auktoritära föreställningar om sig själv som ”nationens” bärare är motbjudande. Också vänsterpopulisten Jean-Luc Mélenchons röstandel i första omgången var ett bedrövligt betyg på läget i landet.

Även när fransmännen röstar för förändringar brukar de spjärna emot praktiken.

Macron både hör till eliten och inte. Han har gått på de finaste skolorna, varit investmentbankir och minister i socialistregeringen. Stödet för honom är ljummet, men avsmaken för Le Pen som väl är större. Frankrike kastas inte ut i en virvelstorm, och EU överlever. Den nye presidenten står likväl inför svåra utmaningar.

Återhämtningen efter finanskrisen har varit svag och långsam, och allvarliga strukturella svagheter fanns redan dessförinnan. Le Pen utmålade landet som ett oskyldigt offer för globaliseringen, men problemet har varit rädslan inför förändringar. Både socialister och republikaner har suttit på händerna, medan de låtit sig bländas av sin egen självgodhet.

Runt 10 procent är utan jobb, dubbelt så hög andel som i Tyskland eller Storbritannien. Arbetsmarknaden är tudelad och trög, insider med rigoröst anställningsskydd har alla rättigheter medan unga och invandrare hålls utanför. Traditionella industri- och gruvregioner har hamnat i en nedåtgående spiral.

Staten slukar 57 procent av BNP, den högsta andelen i OECD, och lägger en kvävande hand över ekonomin. Politiker har försökt styra sådant de ska låta bli och skyddat sina favoriter i näringslivet.

Fransmännen har tjänat på globaliseringen. Inte heller de missnöjda skulle sannolikt vilja vara utan sina mobiltelefoner, och mycket få skulle trivas i ett land avskärmat från världen. Men den utbredda känslan av övergivenhet kan inte bara viftas bort.

Macrons idé är att göra det billigare att anställa och att gallra i arbetsmarknadslagstiftningens nästan 4 000 sidor. Den offentliga sektorn ska krympas till 52 procent av BNP, 120 000 jobb kapas. Samtidigt vill han ha stimulanser på 50 miljarder euro, för exempelvis infrastruktursatsningar och utbildning.

Programmet är företagsvänligt, med en social dimension. Att som Le Pen och vänstern framställa Macron som rövarkapitalist är löjeväckande. Vad som kan ifrågasättas är om presidentens tag är nog resoluta. Han har en tendens att vilja vara alla till lags.

Bristen på erfarenhet gäller också Macrons organisation, En marche. Den är hans egen skapelse, men utan honom ingenting. I juni hålls val till nationalförsamlingen, och det är möjligt men tveksamt om de ger en användbar majoritet. Att göra parlamentariker av noviser är inte självklart enkelt. Republikaner och socialister kommer att söka revansch, och deras intresse av konstruktivt samarbete är högst osäkert.

Även när fransmännen röstar för förändringar brukar de spjärna emot praktiken. Fackföreningarna lever på att mobilisera gatans parlament som bromskloss.

För det första måste Macron således visa beslutsamhet. För det andra behöver han förtjäna förtroende genom att tålmodigt förklara sin sak. För det tredje ska han hitta en ton som talar till Frankrikes alltför många pessimister.

I bästa fall kan Macron tillsammans med Tyskland leda en nystart för EU, efter de senaste årens bedrövelser. Le Pens reaktionära och protektionistiska modell led nederlag, vilket var nödvändigt för unionens hälsa. Den populistiska vågen var möjlig att stoppa.

Öppenhet och tolerans har lyckligtvis besegrat en trångsynt nationalism. Hur Macron lyckas med Frankrikes omställning kan avgöra unionens framtid. Om fem år är det presidentval igen.

DN Ledare. 8 maj 2017

Läs fler artiklar. Till DN:s ledarsida

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.