Om det tidigare varit något oklart vem socialdemokraterna egentligen demonstrerar mot på första maj så fanns det inga tvetydigheter i går. Retoriskt sett är oppositionsrollen klädsam för socialdemokraterna. Nu kan man med full kraft gissla den borgerliga regeringen i stort som smått.

Opinionsläget är också gynnsamt, även om en färsk undersökning visar på något sjunkande förtroende för Mona Sahlin. För svenska folket tycks valnatten 2006 ännu vara ett förvirrat snedsteg som utlöst ruelse och smak av aska i munnen.

Men socialdemokraterna trivs egentligen inte alls med att vara i opposition. Deras historiska styrka har varit förmågan att ta ett långsiktigt ansvar och att med makten säkert i hand våga pröva nya idéer. Makten sliter på den som inte har den, som Margaret Thatcher påpekade. Den ovana oppositionsrollen gör att man gärna faller tillbaka på beprövade tankegångar och traditionella förhållningssätt.

Att leva på motståndarnas misstag är dessutom en defensiv och riskabel strategi. Vill man verkligen uträtta något krävs ett positivt förtroende och ett framtidsmandat från väljarna.

Om socialdemokraterna har kapaciteten att bedriva en offensiv och framåtriktad opposition börjar det bli hög tid att visa det.

Två gamla trumfkort har spelats. De borgerliga partierna angrips för att driva en antifacklig klasspolitik riktad mot de svaga i samhället. Men vilka dolda motiv som än kan tillskrivas Firma Reinfeldt & Borg framstår de ännu som ärliga opportunister som en gång för alla har övergett idén om "systemskifte" och nu inskränker sig till en högerjustering av hjulen i den svenska modellen. Det ger givna angreppspunkter för s, men skapar inget kedjerasslande högerspöke.

Den andra linjen är att anklaga regeringen för att vara dåliga förvaltare. "Investera i Sverige", säger Thomas Östros: högkonjunkturen borde ha använts för att göra en rad strukturella förbättringar när det gäller utbildning, klimathotet och småföretagande.

Det låter attraktivt, men kanske inte helt trovärdigt. Visst har konjunkturläget varit ovanligt bra, men socialdemokraternas insatser under regeringen Persson på de ovan nämnda områdena har inte varit något att skriva hem om. Vad hände med det "gröna folkhemmet" till exempel?

På olika håll inom s höjs krav på visioner och en fördjupad ideologisk debatt om förnyelse. Men hur stimulerande det än vore, är det ganska osannolikt att det kommer att ske. Varför springa sig svettig när motståndarna ändå inte kommer över mittlinjen? Mer sannolikt är att rörelsen kommer att ställa enormt stora krav på Mona Sahlin.

En gång i tiden hette det att socialdemokratin kunde välja en häst till ordförande och ändå vinna valen. Det märkliga är att denna kollektiva styrka producerade så briljanta ledare som Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme - kanske därför att de inte varje dag måste bevisa sin rätt att leda partiet.

Mona Sahlins politiska framtid står och faller med nästa valutgång. Det skapar en hård press. Men ger henne också en unik möjlighet att förnya socialdemokratin. Med sitt kvinnoperspektiv, sitt engagemang i integrationsfrågor och den betoning av det socialdemokratiska frihetsarvet hon gjorde i sitt förstamajtal kan hon slakta en hel del heliga kor och föra in SAP i 2000-talet.

Om hon vill, om hon vågar och om det vore maktpolitiskt klokt är förstås en annan sak.