”Om en lärare får en chans eller två eller tre men ändå inte bättrar sig, så finns det ingen ursäkt för att den personen ska fortsätta att undervisa. Jag är emot ett system som belönar misslyckanden och skydda den som begår dem från konsekvenserna. Alltför mycket står på spel. Bara det bästa är gott nog när det gäller våra barns lärare och skolorna där de undervisar.”

Det är inte utbildningsminister Jan Björklund som yttrat dessa ord. Inte heller är det ett utspel från Ingela Gardner Sundström, ordföranden i Sveriges Kommuner och landstings förhandlingsdelegation. Orden är Barack Obamas. Han har tidigare haft goda relationer till de amerikanska lärarfacken. Men som president har han vågat utmana dem. Lärare ska ges professionell frihet och politiker inte detaljstyra, hävdar presidenten. Men han är lika tydlig med att det ska ställas höga krav.

Även i Sverige talas det allt mer om lärarnas betydelse för skolans resultat. I den just avslutande avtalsrörelsen gjorde SKL lärarnas arbetstid till sin huvudfråga. Det var olyckligt, för arbetsgivarkravet på en hårdare kontroll av hur lärarna använde sin arbetstid utmanade inte bara deras fackliga intressen utan också deras yrkesstolthet och professionalism.

Nu när ett avtal träffats och SKL tvingats ge upp denna strid, gäller det att blicka framåt. SKL ställde fel krav på lärarna. Men det är inte fel att ställa krav. Liksom USA:s president måste svenska politiker våga säga sanningen: Alla lärare gör inte ett lika gott arbete. Och när någons insatser är dåliga måste det få konsekvenser.

Den svenska regeringen har nyligen föreslagit att lärarlegitimationer ska införas. Det kan vara ett sätta att upprätthålla en miniminivå. Men redskapet är tveeggat. Eftersom det är ett så hårt straff att få legitimationen indragen måste kraven på rättsäkerhet vara höga. Därför blir det i praktiken mycket få legitimationer som kommer att dras in. Samtidigt skapar en legitimation illusionen att alla som har den är lika bra och i princip utbytbara.

Den stora och viktiga kvalitetsfrågan handlar inte om de extremfall där en lärare begått så allvarliga försummelser eller brott att det kan bli aktuellt med en indragning av legitimationen. Utmaningen ligger i att upptäcka och agera utifrån de vardagliga skillnaderna.

På en och samma skola kan elever i angränsande klassrum leva i skilda världar. I det ena pågår en lektion där eleverna sporras att göra sitt bästa, där de som inte förstått snabbt upptäcks av läraren och får det stöd de behöver. Eleverna i klassrummet bredvid är vare sig mer eller mindre intresserade av skolan och ämnet som de just håller på med. Men det lyfter inte. De har haft oturen att få en loj och ostrukturerad lärare, som denna dag liksom så många andra kommit dåligt förberedd till lektionen. De duktiga eleverna har förlorat arbetsglädjen. De som skulle behövt hjälp har kört fast.

Så ser verkligheten ut. För att förändra den krävs kontroll, inte av hur många timmar lärarna är i skolan men av hur elevernas kunskaper utvecklas.

Uppgiften är svår, eftersom kontrollen lätt skadar det som den skulle främja. Är den helt inriktad på elevernas testresultat är risken att undervisningen snävas in till det som förväntas bli testat. Blir kontrollen mycket detaljerad kommer pappersarbete att ta tid och kraft från själva undervisningen.

Bäst utövas kontrollen genom ett aktivt ledarskap, genom att rektorer besöker lektioner och aktivt deltar i och uppmuntrar en dialog om undervisningsmetoder och elevernas kunskapsutveckling.