Huvudledare

Dags att tänka om i integrationsfrågan

Att det var illa visste vi sedan tidigare. Men att det var så illa som framkommer i DN:s kartläggning av invandrare tio år efter uppehållstillståndet i Sverige var en oväntat trist nyhet (DN 4/3).

För att leta förklaringar till varför det ser ut som det gör kan man läsa de intervjuer som publicerades tillsammans med granskningen. De tjänar som exempel på bredare trender.

Det är knappast någon slump att ­personer som etablerat sig i Sverige är de som vinnlagt sig om att lära sig språket. Och att de har svårt att intervjuas utan tolk står kvar utanför arbetsmarknaden.

Vilket land man kommer ifrån och ålder vid invandring är säkerligen också faktorer som påverkar. Det är svårt att lära sig ett främmande språk. Ännu svårare om man saknar studievana, motivation och dessutom börjar bli lite till åren.

En irakisk skräddare kan, för att ta ett fiktivt exempel, ha svårt att hitta arbete. I vilken mån hans sömnadskompetens skulle räcka för en kräsmagad svensk marknad är oklart. Så länge han inte kan kommunicera med eventuella kunder torde det ändå vara svårt att få ett riktigt jobb. Såvida inte kundkretsen är uteslutande arabisktalande.

Vissa språkgrupper i Sverige har blivit så stora att det faktiskt borde gå att hitta en anställning även om man inte talar svenska. Det blir bökigare, visst. Men är det omöjligt? Det är ju inte bara infödda svenskar som har behov av offentlig och privat service. Nog borde det finnas en större arbetsmarknad för exempelvis personliga assistenter som talar brukarens språk men bara hjälplig svenska.

Städjobb, parkarbete och andra arbeten av mer praktiskt slag förutsätter att man kan tillgodogöra sig instruktioner och arbetsledning. Men finns här ingen möjlighet att tänka utanför boxen, även om det blir krångligare? Till exempel genom att i högre grad anställa två- eller flerspråkiga arbetsledare.

Mot det extra böket, och kanske mer av subventionerade anställningar, ska vägas priset för ett permanent utanförskap. Det handlar inte bara om individerna och om deras värdighet, utan också om betydelsen för barn att se sina föräldrar gå till ett arbete och om samhällsutvecklingen i stort. Såväl arbetslöshet som sjukfrånvaro tenderar på ett olycksaligt sätt att gå i arv. Därför finns ett mer långtgående värde i att inte släppa taget om dem som står längst från arbetsmarknaden.

Vissa berättelser ger upphov till missmod. Som när man obekymrad lämpar över ansvaret för sin egen försörjning på det allmänna. När man tackar nej till SFI-undervisning, vilket i praktiken innebär ett nej till möjligheten att bli självförsörjande. Det med svenska mått mätt blygsamma socialbidraget ger plötsligt en högre levnadsnivå än i det tidigare hemlandet. Och öppnar för möjligheten att stanna hemma och läsa bibeln eller koranen.

Det är givetvis möjligt, kanske rentav troligt, att den som var arbetslös före flykten till Sverige kommer att ha stora svårigheter också på den svenska arbetsmarknaden. Men det är provocerande om man inte ens försökt. Och det är provocerande att vi i praktiken har ett system som ger individen möjligheten att själv bestämma om han eller hon ska leva på andras eller eget arbete.

Vilken myndighet sanktionerar sådana beslut? Även för att få försörjningsstöd finns ett krav på att man ska stå till arbetsmarknadens förfogande. Och det gör man knappast om man klart deklarerar att man inte ens ämnar försöka lära sig svenska och inte själv kan presentera någon alternativplan.

För 15 år sedan talades mycket om den danska Farummodellen. Den karismatiske borgmästaren Peter Brixtofte vände upp och ned på en supertanker fullastad med gamla integrationsmodeller. Alla nyanlända fick varva språkstudier med arbete av sådan monoton typ att några språkkunskaper inte krävs (som att sätta ihop nappar).

Dessvärre vände borgmästaren också upp och ned på kommunens spargrisar. Han dömdes till fängelse för ekobrott.

Men det solkiga slutet till trots nog finns en del att lära av kommunens sätt att se på integration. Som en av de ansvariga, Lars Bjerregaard, konstaterade i en DN-intervju år 2000: Integration handlar bara om två saker: språk och arbete. Resten lägger vi oss inte i.

Tänk om den insikten kunde slå rot i Sverige.

Förtydligande 2015-03-05 10:34
I artikeln användes tidigare ”irakisktalande” som nu är ersatt med ”arabisktalande”. Det arabiska språket varierar så kraftigt mellan olika regioner att dialekterna i praktiken kan vara som olika språk, men i artikelns fiktiva exempel var det inte relevant.