För första gången sedan 1978, året före olyckan i Harrisburg, har den amerikanska kärnkraftsmyndigheten NRC gett klartecken för nya reaktorer. De ska byggas utanför Waynesboro i Georgia vid sidan av de två som redan finns där.
Beslutet beskrivs som historiskt och är det också i så måtto att en lång period utan nyinvesteringar i kärnkraft är över. Tekniskt sett innebär beslutet också början på en ny era för kärnkraften i USA. De nya reaktorerna byggs av färre, mer standardiserade komponenter. Det bidrar till både högre säkerhetsnivå och bättre kostnadskontroll.
Men NRC:s beslut innebär ingen triumfatorisk återkomst för kärnkraften. Det fanns för några år sedan inom energisektorn en tro på att kärnkraften skulle komma tillbaka på bred front. Både växthuseffekten och de säkerhetspolitiska riskerna med beroendet av oljeimport talade för den.
Energipriserna låg också på nivåer där kärnkraften framstod som konkurrenskraftig. Sedan dess har tekniken för utvinning av naturgas gjort stora framsteg. USA:s energimarknad har kommit att översvämmas av billig gas, vilket plötsligt får atomenergin att framstå som dyr.
Därtill kommer de politiska riskerna. Katastrofen i Fukushima skadade tilltron till både kärnkraftsindustrin och själva tekniken.
Röstsiffrorna i NRC var 4–1. Ordföranden Gregory Jaczko röstade emot att tillstånd skulle ges med hänvisning till just olyckan i Japan: Ett absolut villkor borde ha varit att energibolaget Southern visat att det lärt sig läxorna från Fukushima.
Försvararna av beslutet betonar att det rör sig om en annan typ av teknik i Waynesboro. En avgörande faktor bakom katastrofen i Japan var att reaktorerna kyldes av eldrivna pumpar som stannade när strömförsörjningen från samtliga reaktorer bröts. I de två nya amerikanska reaktorerna är kylsystemet oberoende av el.
Läget för kärnkraften är motsägelsefullt även i Europa. I Tyskland kom olyckan i Fukushima att åter tippa över landets energipolitik mot en tydlig avvecklingslinje. Angela Merkels koalition som tidigare hade försökt mjuka upp den rödgröna avvecklingsplanen gjorde plötsligt helt om.
Finland däremot satsar på ny kärnkraft, medan Sverige genom de borgerligas energikompromiss åtminstone i princip gjort nyinvesteringar i kärnkraft möjlig. Frågan är vad det i praktiken är värt.
De svenska Socialdemokraterna har inte lika hårt bundit sig för avveckling som sina tyska partikamrater. Men om de efter nästa val skulle få en majoritet i riksdagen tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, finns en påtaglig risk att villkoren för kärnkraften försämras.
Vem vågar med sådana förutsättningar investera i ny kärnkraft? Den elintensiva industrins eget bolag, Industrikraft, har räknat med att kunna bygga en ny reaktor tillsammans med Vattenfall. I somras såg planerna ut att grusas. Den statliga energijätten verkade helt enkelt inte intresserad. Men i går förklarade koncernchefen Øystein Løseth i Dagens Industri att det nu är allvar och att Vattenfall analyserar möjligheterna att bygga en ny reaktor i Sverige.
Argumenten för att Sverige liksom Finland och USA ska satsa på nya reaktorer är starka. Det är helt enkelt svårt att tänka bort kärnkraften ur den svenska energimixen. Att vi först storsatsade på kärnkraft och sedan tvärbromsade har gett oss en struktur med många ålderstigna reaktorer. Oavsett om man tror att kärnkraften kommer att bli en stor del av svaret på hur vi ska minska vårt beroende av fossila bränslen eller bara en mindre del, så vore viss nyinvestering ett klokt steg.
Genom att komplettera våra gamla reaktorer med en ny skulle vi göra vårt energisystem mer robust. Samtidigt skulle egna erfarenheter av den nya generationen kärnkraft ge oss en bättre grund för kommande energipolitiska vägval.