Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Dags för reformstopp

Temat för seminariet är ”Den svenska skolan – flumskola eller modern och framåtblickande?” En klass på ett hundratal lärare, debattörer, politiker och tjänstemän lyssnar mer eller mindre intensivt hos Studieförbundet näringsliv och samhälle i centrala Stockholm.

Efter exakt en timme kommer nyheten: ”Svenska elever är sämst i Norden på problemlösning, visar en ny Pisaundersökning”. Även om många säkert får upp den direkt på sina telefoner väcker den ingen större uppmärksamhet. Kanske har vi slutat att förvånas. Nästa gång testar väl Pisa hur snabbt elever dukar ut efter sin lunch, eller hur bra de är på skolgårdsfotboll, och Sverige kommer förmodligen att hamna en bit under snittet där också.

På ett sätt är det rimligt att inte förvånas över det senaste Pisaresultatet. Eftersom svenska elever har dåliga ämneskunskaper är det inte märkligt att de inte kan lösa problem, vilket ofta förutsätter ämneskunskaper. Samtidigt har vi kanske haft en sista desperat övertro på att just våra skolbarn har en sorts superkraft som andra saknar. Att vi är kreativare, mer fritänkande än de stackars utländska elever som dagligen utsätts för korvstoppning från katedern.

Nu kan vi inte ens drömma om det. Naturligtvis är det en skandal att vi gång på gång, oavsett vad Pisa mäter, hamnar under OECD-snittet.

En av talarna på SNS-seminariet är den alltid underhållande och tänkvärde Hans Albin Larsson, professor på Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping. I hans ögon ligger en stor del av skulden för kunskapsraset i nedvärderingen av lärarnas ämneskunskaper.

Som exempel tar han upp hur ämnen som historia och matematik försvann, klumpades ihop med andra till SO och NO som i sin tur krympte i läroplanerna. Samtidigt som kraven på elevernas kunskaper minskade tvingades lärarna undervisa i ämnen som de inte behärskade, och ålades dessutom mer administration.

Lärarrollen förändrades, enligt Larsson, från någon som är expert på sitt ämne till en person som går runt och är lite allmänt vuxen i skolan medan han eller hon ”främjar olika typer av elevaktiviteter”. Den förskjutningen menar han är kopplad till 60- och 70-talens vänstervåg. Den som radikalt vill förändra samhället är förstås tvungen att radikalt förändra skolan.

Men de elever som var målet, de som skulle tjäna på skolrevolutionen, de allra svagaste – det var de som blev förlorarna. Barnen till de studievana föräldrarna klarade, och klarar, sig hyfsat ändå.

Lägg därtill de skolpolitiska utspel som duggar tätare än nationella prov och skapar osäkerhet och instabilitet hos svenska skolbarn, föräldrar och lärare och det finns all anledning att bli dyster. Men lite muntrare till sinnes kunde man trots allt bli av de lärare som också talade på seminariet.

Anna Anu Viik, som vann Lärarförbundets lärarpris år 2012, skrattade lite trött åt alla de byråkratpolitiska infall som landat på hennes kateder under 20 år. ”Under den tiden har Lärarhögskolan reformerats tre gånger”, sa hon som exempel. ”I Finland har den gjorts om tre gånger på 100 år. Det går för fort.”

Samtidigt lägger hon till en viktig poäng. ”Med lite skinn på näsan lär man sig att de nymodigheter som dyker upp också försvinner efter en liten tid”.

Det är väl det man hoppas av de svenska lärarna. Att de ska ha så stor kompetens, så stort självförtroende och så stor tilltro till sig själva att de ska se lagom intresserade ut när en skolbyråkrat kommer med sitt senaste pedagogiska stjärnstoff – och sedan snarast förpassa detsamma ut genom klassrumsfönstret.

Men för att få kompetenta och självständiga lärare krävs en bättre lärarutbildning, högre löner och en starkare yrkesroll. Det är viktigare krav än det slentrianmässiga ”mer resurser till skolan”.

En fråga som inte ställdes under seminariet om den svenska skolans historia var vem som egentligen efterfrågat dessa ständiga reformer, nya läroplaner och pedagogiska trender. Det har i alla fall inte varit föräldrarna, som mest suttit som frågetecken när barnen kommer hem med kunskapsmål och betygskriterier som knappt ens deras lärare begripit.

Det är lätt att instämma med Anna Anu Viik – det har gått för fort. Enda chansen för föräldrarna att påverka sina barns undervisning har varit möjligheten att välja skola. Det vore en stor olycka om hetsen mot ”vinster i välfärden” medförde att den inskränktes efter nästa val.