Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Därför är regeringens vinsttak dårskap

DN 22/1 2017. Slöseri framför kvalitet. Jättebolag i stället för fler mindre aktörer. Följderna av Välfärdsutredningens förslag tonar fram, och de förskräcker.

Varje tv-debatt och replikskifte i riksdagen som rör svensk välfärd borde inledas med en påminnelse om några grundläggande fakta. Det räcker gott med två nyckeltal: 731 miljarder kronor, 6 promille.

Sådant är nämligen förhållandet mellan de årliga kostnaderna för vår avancerade välfärdsstat och "vinstläckaget" till privata utförare – "stölden", som ansvarig minister Ardalan Shekarabi (S) har kallat det.

Skola, vård och omsorg är ett jättelikt område. Hur det ska organiseras, bemannas och betalas i framtiden är en fråga som kräver högsta nivån av sinnesnärvaro inom våra partier. I sammanhanget är vinsterna en fråga om promille. Siffran 6 är dessutom en överskattning av dess andel.

Statistiken ovan är hämtad ur en rapport om regeringens Välfärdsutredning som forskaren och ekonomidocenten Henrik Jordahl presenterade i veckan, "Vinstbegränsning i välfärden" (Svenskt näringsliv). Det var socialdemokraten och det tidigare kommunalrådet Ilmar Reepalu som lämnade över förslagen sent i höstas.

Kostnaderna får inte minska. Det blir i praktiken förbjudet med innovation.

Precis som tidigare analyser av sakkunniga är Jordahls genomgång en sågning. Han och hans medförfattare förklarar pedagogiskt hur Reepalu tänkt galet. Och varför den modell för vinstbegränsning som han föreslår kommer att slå tillbaka mot välfärden.

Först visar rapporten att pengarullningen till ägarna är förhållandevis blygsam. Marginalerna är över lag små. Välfärden framstår inte, när man synar den noggrant, som något eldorado för pengahungriga kapitalister i monokel och hög hatt.

Idén att lägga ett tak på vinsterna kan tyckas logisk. Borde inte pengarna i stället gå till exempelvis mer personal på äldreboendet? Henrik Jordahls granskning av data visar att det inte finns någon sådan länk. Snarare förhåller det sig tvärtom. Ju lönsammare ett omsorgsbolag är, desto högre bemanning av sjuksköterskor har det på helger.

En begränsning av vinsten tvingar företag att höja sina kostnader. Men det är inte alls säkert, snarare osannolikt, att pengarna läggs på ny personal. Om lönsamheten under ett olycksår blir för hög gäller det ju att bränna pengarna snabbt. Det enklaste sättet för cheferna att uppfylla Reepalureglerna är bjuda sig själva på en överdådig julfest. Mer välfärd? Lagen ställer inga sådana krav.

Poängen med att låta kommuner upphandla privat omsorg, eller låta läkare kan starta egna mottagningar, är enkel. Det ska ge plats för idéer som ger mer välfärd för pengarna.

Logiken med ett vinsttak är den omvända. Reepalus modell uppmuntrar företagen att göra onödiga investeringar. Den undersköterska som tror att hon kan ordna hemtjänsten på sin ort mer rationellt göre sig icke besvär. Kostnaderna får inte minska. Det blir i praktiken förbjudet med innovation. Uppfinningsförmågan får i stället mobiliseras för att pricka – eventuellt försöka runda – statens omvända vinstkrav.

"En trolig utveckling är en stark konsolidering av välfärdssektorn där större företag köper upp små", skriver Jordahl vidare i sin rapport. Så kan det knappast vara tänkt. Konkurrens behövs från små uppstickare. Fler bud, inte färre, borde läggas i kommunernas upphandlingar.

Valfriheten har avigsidor. Den offentliga sjukvården måste ha inslag av ransonering. Staten behöver ta ett kliv framåt i skolan, och omsorgen av våra äldre behöver säkras. Men svaret på sjuhundramiljardersfrågan kan inte vara vinstförbud.

DN Ledare. 22 januari 2017

Läs fler artiklar. Till DN:s ledarsida

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.