Skolor tävlar inte på samma villkor. I ett område där de flesta barn har högutbildade föräldrar och få elever är födda utomlands, kan lärarna trots medelmåttiga egna insatser skryta med att deras elever når goda resultat.
I en annan skola i en annan del av staden kan lärarna arbeta målmedvetet med att lyfta alla elever men ändå få nöja sig med ett mycket svagare utfall. Så är det. Att förneka det är inte bara att sticka huvudet i sanden. Det är inte schyst mot dem som trots tuffa villkor sliter och lyckas nå mycket längre än vad de flesta skulle göra i deras ställe.
Den kritik som i går framfördes i P 1 morgon mot Skolverkets statistikmodell Salsa var missriktad bland annat för att den utelämnade en viktig pusselbit: Skolverket är mycket tydligt med att bakgrundsfaktorerna i modellen bara förklarar 40 procent av variationen i betygsvärden.
Syftet är att göra goda insatser mer synliga och att sporra till förbättringar – alltså raka motsatsen till att fatalistiskt säga: Ni kan inte bättre.
Men även om kritiken mot Salsa är orättvis snuddar den vid ett verkligt problem: Människor påverkas av förväntningarna. Elever som möter lärare som inte tror att de ska nå målen trycks ner. Om de inte heller i hemmiljön har någon som tror på deras förmåga att klara av skolan är risken stor att de ger upp.
Elevernas sociala bakgrund kan också bli en bekväm ursäkt. Lärare med en hög andel elever som inte når upp till godkänt kan säga sig att med sådana elever blir resultaten inte bättre. Även rektorer och kommunpolitiker kan bortförklara svaga resultat med att eleverna har lågutbildade föräldrar eller är födda utomlands.
Den risken finns – men har inte mycket med Salsa att göra. De som söker undanflykter har alltid kunnat skylla på elevernas bakgrund. Men när det finns statistik som underlättar jämförelser mellan skolor kan de som försöker skylla ifrån sig och smita från ansvar bli synade. Undanflykterna kan bemötas med att andra skolor med jämförbara förutsättningar faktiskt når bättre resultat.
Statistik om bakgrundsfaktorer kan också vara till hjälp när kommunerna ska fördela resurserna.
Om alla barn ska få en god start i livet måste skolan se vilka elever som behöver mer stöd och målmedvetet arbeta med att ge dem de förutsättningar som krävs för att de ska nå målen. Där behoven är störst ska också resurserna vara det.
Ett alternativ vore att utgå ifrån faktiska elevresultat i stället för bakgrundsfaktorer. Men det är en dålig idé. Om skolor med svaga resultat fick mest resurser skulle man efter några år få den absurda effekten att misskötta skolor med sjunkande resultat fick höjda anslag medan de som förbättrade sina resultat blev straffade med sänkta anslag.
Tyvärr används inte alltid resurstillskott på ett effektivt sätt. Att låta elever med svårigheter lämna klassen för att få undervisning av en speciallärare kostar pengar och är välmenande. Däremot är det inte alls säkert att det hjälper eleven. Tempot sänks, liksom förväntningarna. Under tiden går klasskamraterna vidare och kunskapsklyftan vidgas.
En modell som sannolikt vore bättre är att aktivt försöka locka duktiga och motiverade lärare till skolor där många elever har svagt stöd hemifrån. I dag går karriärvägen från problemområden till skolor med privilegierade elever. Lärare som kan byter till sig en bättre arbetsmiljö och mindre krävande villkor.
Med rejäla lönepåslag skulle kommunerna kunna höja statusen på uppgiften att undervisa i de tuffaste miljöerna. Att låta de skickligaste och uthålligaste lärarna undervisa de elever som har sämst utgångsläge vore samtidigt att ge uttryck för en positiv förväntan: Alla elever kan om de bara får det stöd de behöver!