Pensionärerna vann överlägset när Novus nyligen frågade vilken grupp som borde prioriteras när det gäller skattesänkningar (DI 6/7). 60 procent tyckte att äldre var mest betjänta, bara 28 procent ansåg att regeringens höstbudget snarare skulle ägna sig åt inkomstskatten. Långt efter kom värnskatten (9 procent), och i botten hamnade företagares olika pålagor.
Visst röstade mätningens pensionärer nästan mangrant på sig själva. Ändå är Novus resultat lite sorgligt. Det speglar en syn på skatter där omfördelning av ekonomiska resurser är det enda intressanta och sysselsättningseffekter helt kan bortses från. Ökad konsumtion för pensionärer kan på marginalen bidra till tillväxt. Men andra typer av skattesänkningar skulle ge fler jobb.
Tyvärr visar det också hur den politiska debatten ser ut. Skatter spelade en försumbar roll i partiledartalen i Almedalen. Alla trumpetar att jobben är viktigast, men skatterna blir i sammanhanget en avlägsen satellit som inte tycks ha med saken att göra.
Socialdemokraterna har inte velat ta i frågan sedan valet. Folket ska inte skrämmas med några andra besked än ”inga stora skattehöjningar”, även om innebörden i ordet ”stora” förstås är nyckeln. Instinkten, att en bra skatt är en höjd skatt, kvarstår.
Regeringen talar också ogärna om ämnet. Ansvar för de offentliga finanserna anges som skäl till att det femte jobbskatteavdraget har skjutits på framtiden, även om det parlamentariska läget spelar lika stor roll. Men nog kunde man tala väl om avdraget och påpeka vilka effekter det faktiskt haft på sysselsättningen? Att påminna svenskarna om hur mycket tjockare plånboken blivit borde dessutom vara självbevarelsedrift.
Företagsskattekommittén ska vara klar först den 1 november 2013, och att den skulle leda till radikala resultat är inte troligt. Sverige har en jämförelsevis hög beskattning av kapitalinkomster och företagande, och så lär det förbli.
Finansminister Anders Borg vill visserligen sänka bolagsskatten, dels för att fler investeringar ska hitta till Sverige, dels för att intäkterna inte säkert beror på nivån. Borg brukar ändå se till att dra in lika mycket från företagssektorn som han delar ut. Det är knappast heller en vild gissning att Stefan Löfvens vänliga ord om näringslivet inte skulle betyda minskade skatter på företagande.
Värnskatten skadar tillväxten, bestraffar utbildning och ger bara småpengar till statskassan. Experterna säger att ett slopande skulle vara självfinansierande. 2006 var alliansen överens om att ta bort den. Ändå är frågan stendöd, eftersom bara Folkpartiet försöker sälja budskapet.
Med den stora skattereformen för drygt 20 år sedan skulle ingen betala mer än hälften i marginalskatt på en inkomstökning. I dag gör en miljon ändå det, men tystnaden är öronbedövande.
Det ska sägas att den borgerliga regeringen har tagit ned skattetrycket: jobbskatteavdraget, skrotad förmögenhetsskatt, rut- och rotavdrag, sänkta arbetsgivaravgifter. En tid gav det också en vridning av debatten, där S steg för steg tvingades acceptera jobbskatteavdragen. Men precis som regeringens ekonomiska reformtakt i allmänhet har sjunkit så har intresset för skattepolitik avtagit.
Frihetsargumentet försvann ur debatten någon gång i forntiden, men få skulle ändå påstå att situationen är perfekt som den är. Ett skattesystem måste byggas så att det lönar sig att arbeta och ger incitament för fler att vilja starta och driva företag. Men det ska också hjälpa till att göra näringslivet konkurrenskraftigt och Sverige attraktivt för investeringar. Det ska ge tillväxt och fler som jobbar – vilket i grunden är det enda som kan ge även pensionärer förbättringar och betala för en åldrande befolkning.
Även Finanspolitiska rådet ansåg att det femte jobbskatteavdraget borde ha genomförts som utlovat i 2012 års budget. I en svag konjunktur är sänkta skatter långt ifrån den sämsta stimulanspolitik som kan bedrivas.